Varsamt vävt om dödssorg

Brahms gjorde två versioner av sin tyska dödsmässa och Peter Mattei har sjungit den både med symfoniorkester och kör och med fyrhändigt piano och kör. Den sistnämnda sättningen kallas Londonversionen eftersom den allra först uppfördes i London 1871, och det är den som framförts i Luleå och Piteå i helgen.
De sju satsernas musik och utvalda bibelord talar mera till dem som lämnats kvar när någon dött, än om de döda. Sorg och tröst står i centrum, varje sats har sin egen stämning och dynamik som till sist mynnar ut i det lutheranska glädjebudskapet "Saliga de döda som härefter dör i Herren".

Visst, det är stort att äntligen få höra superstjärnan Peter Mattei sjunga i Acusticum - den välartikulerade barytonstämman hörs i tredje och sjätte satsen och är tydligen i ypperlig kondition.
Och det är roligt att han samarbetar med en norrbottnisk sångerska - hennes lyriskt mjuka sopransolo med sitt överdrivna vibrato, kommer i femte satsen och bildar en tydlig kontrast mot körens dramatiska nakenhet.
Dessutom är båda pianisterna bra på att hålla balansen mellan lyhördhet och handlingskraft, så att Brahms nyansrika flöde hela tiden drivs framåt - även i de vackra tonsvagare partierna.

Ändå är det här framför allt körens och i synnerhet Monica Wasbergs kväll. Med osviklig känsla för klangliga nyanser leder hon de 35 rösterna som om de vore en enda organism ihop med pianisterna och solisterna.
Bara ett par gånger tappar kören fokus, men eftersom hon varsamt åtgärdar det nästan innan det hänt, är avvikelserna knappt märkbara ens i Acusticums känsliga ljudförhållanden. En mycket stark prestation.