Konsert: Staffan Öberg oktett
Plats: Krokodil, Piteå
Längd: 43 + 43 minuter
Publik: Ett 40-tal
På Krokodil är temperaturen behaglig och morotskakan nygräddad när en mogen publik på 40-talet personer trotsar bitande januarikyla för lite lättlyssnad jazz med Staffan Öberg oktett, för dagen med ersättare på bas och trombon.
Umebandet, som besökt jazzklubben tidigare, blickar gärna tillbaka mot 50- och 60-talets klassiker och väljer oftast lagom avancerat material. Flera gånger påminns jag om jazzens förflutna som bruksvara, när det var den musik man dansade till. Det är verkligen dansbart i ”Peggy’s blue skylight” (Charles Mingus) och ”On a misty night” (Tadd Dameron), låtar som det svänger fint om och som passar gänget perfekt. De verkar gå hem hos en publik som tycks mer intresserad av melodiös helhet än att dela ut jazzapplåder.
Enkelhet, värme och tydlig presentation ligger på pluskontot. Det finns ett sunt åldersspann i sättningen och intrycket av kompisgäng som lirar sin favoritmusik adderar till trivseln. Tyvärr upplever jag i flera låtar att bandet ”hänger” i onödan. Exempelvis är ”Blue Spirits” (Freddie Hubbard) lite väl baktung i sin attityd och även ”Dolphin Dance” (Herbie Hancock) kunde vara piggare.
Mot slutet serveras en alert ”Moment’s notice” från Coltranes klassiska album ”Blue Train”. Här får vi en tuffare attityd och jag noterar hur fint Thomas Olssons pianospel tar rygg på bas och trummor. Välförtjänt bifall märks.
De längsta soloinsatserna får stryka på foten till förmån för den gemensamma tonfetman, men jag lyfter gärna fram Henrik Blommés tjusiga sopransaxofon i nämnda ”Blue Spirits” och Lars-Göran Ulanders småflippade altdito när det vankas extranummer.
Summerat får vi en mysig men ojämn upplevelse och termometern får ursäkta för nu är jazzvåren i gång.