Rena rockklubbskänslan infinner sig och trots bara ett album i ryggen och trots att den stora hiten ligger redan som sjua i låtlistan har Stiftelsen med sig publiken till sista extranummer. Jag gissar att många har åkt långt och det sjungs med friskt.
Det är rena trivselkvällen till rockkonsert där det farligaste är trummisen Martin Källströms Motörhead-t-shirt. Jag känner flera som låter rentav irriterade när Stiftelsen kommer på tal. Okej, rock på svenska med hårdrocktendenser och en baskagge lånad från Metallicas " ... and justice for all" är inte min kopp te heller. Inte alls, men jag har svårt att bli upprörd. Live slipper vi dessutom det kantiga soundet från skivan och liveljudet förlåter en del platta textrader.
Robert Pettersson, som alltid en trivsam frontfigur, har rösten i perfekt form och spelmässigt är det klanderfritt och enkelt hållet. På ett ställe blir det lite gulligt när gitarrteknikern lirar melodica. På ett annat bjuder Mikael Eriksson på slidesolo från en doubleneck-gitarr.
I "Härifrån" tänker jag att Stiftelsen är en slags Gyllene Tider-version av Takida. "Ur balans" har en tilltalande "new waveig" snärtighet som jag gillar och "Idag" är en enkel och sympatisk liten hyllningsballad till hemtrakterna.
Däremot är jag gärna utan muskelberget "När herr Ångström hade fest" och den riktigt usla hårdrockreggaen i "Nu får du gå hem", med läskig text som får Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig" att framstå som ett enkelt "hej".
Det finns en bit som lyser starkare än alla andra och då får även en skeptisk recensent vika ner sig. "Vart jag än går" blev med rätta 2012 års kanske största låt i Sverige och om än skvalradion ibland har spelat den fyra gånger i kvarten så håller den fortfarande. Live är den på ett fint sätt lite lösare i kanterna och mer följsam än vi är vana att höra den.
Kalla det "guilty pleasure" om du vill, men det där kamratliga reklamfilmsvemodet går rakt in i hjärtat hos mig och jag tänker att Robert Pettersson, honom ser vi snart i "Så mycket bättre".