Organiskt och själfullt med Nicolai Dunger

Nej, Nicolai Dunger lär aldrig bli den breda massans artist. Hans sångsätt är för krävande i för många öron och stilmässigt väljer han en krokig stig i skapandet. Jag skulle vända på steken och säga att det är hans svårtyglade urkraft till röst och hans nyfikenhet som fört honom dit han är i dag som både fri och respekterad artist. Han är en artist man tar ställning till och jag har nog aldrig hört någon säga att Nicolai Dunger är "sådär".

För den som vill höra Nicolai Dunger på den, förmodar jag, bredaste väg han någonsin kommer att vandra ges ett utmärkt tillfälle när han den här lördagskvällen tas emot av en intresserad och positiv publik i gamla hemstaden Piteå.
Äntligen får vi höra honom där han är som bäst, med sitt poppigaste material och uppbackad av eget band. I en fin röd kofta och med frisyr som får honom att likna Kurt Cobain äntrar han scenen för en konsert där låtarna från senaste albumet "Play" - ett av hans bästa - utgör stommen. Det är relativt lättillgängliga låtar från valspop till mustig riffrock.

Det blir lilla julafton i en knaperstekt version av stänkaren "Hunger" och när jag går igenom mina anteckningar vid låttiteln har jag skrivit "han sjunger fantastiskt". Den rytmiskt mer komplexa "Dr Zjivago train" är kul att få höra live medan "Crazy train" (många tåg här) är en utsökt folkpoppärla.
Kvällens överraskning blir "Tommy Daron’s tune", skriven på Irland, men ännu osläppt på skiva. Ett fint trubadurbygge där han än en gång visar vilket fint melodisinne han har.

Dunger, som oftast sjunger med slutna ögon, är på bra humör och publiktillvänd på sitt eget lilla vis. Han pratar gärna med folket vid sidan av mikrofonen, berättar om en Pitebo som fyller 50 och en "felhörning" får honom att säga "Vi ska spela en Megadeth-låt" (vilket de förstås inte gör). Det är så långt ifrån planerat mellansnack man kan komma, men inte utan charm.

Nina blir Lina den här kvällen. Pitetjejen Lina Öberg vikarierar för självaste Nina Persson i "Tears in a child’s eye" från senaste plattan och duetten blir allt vad jag hoppades och trodde att den skulle bli. Vibrerande elektrisk. Hennes kroppsspråk avslöjar att hon är lite nervös, men hon passar in visuellt och sången är perfekt. Den fina rösten är ibland viskande och mot slutet överraskande kraftfull i utmärkt stämföring med mannen som lånat in henne. Härligt.

Den bluesiga, långsamma "When the devil wants to wrestle med sina häftiga crescendon är en stark stund och i "Time left to spend" tänker jag att mer organisk än så här blir inte en blågul rockkonsert. Medlemmarna i det högklassiga bandet får nämligen generöst med spelrum. Mångårige vännen Thomas Tjärnkvist på gitarr och klaviatur är en medspelare som lyckas vara både smakfull och totalt okonventionell på samma gång. Staffan Andersson, känd från Hovet, gör allting rätt på basen. Kroppen är i gungning och han ser ut att trivas. Federico de Costa är en utmärkt trummis, tydligt manifesterat av hans driv i den pukbestyckade "Heart & soul". Fantastiskt bra. Nicolai Dungers systerdotter Isabell förstärker dessutom på kör i några låtar.

Jag förlorar fokus för en stund i ett tjatigt mässande parti mot slutet av konserten och jag kan inte låta bli att sakna "Statoil-låten", "Something in the way", men där slutar anmärkningarna. Det spretar om Nicolai Dungers artistiska gärning, men den här upplevelsen är i de flesta stunderna själfull och homogen.