En rolig del i recensentjobbet är alla trevliga samtal med publiken. Som den här kvällen, när förväntningar och nostalgiska känslor riktigt vibrerar i luften. En man som jag mingelpratar med dansade till Count Basie i Boden 1963. "Det du grabben". Jo herrn, jag kan just tänka mig det.
Hela programmet för den här konserten är en hyllning till en klassisk epok i showbiz, krigsårens gyllene swingera. Jag förstår damen bakom mig som flera gånger utbrister "Oh my God" när låtarna presenteras. Här pratar vi brottarhits som "Chattanooga choo choo", med total tågorgie i bleckblåset, "The american patrol" (välkänd från "Musik för fullvuxna") och en både dynamisk och säker version av den epokdefinierande "In the mood". Det låter rätt, det svänger och bandet jobbar på fint även visuellt.
Klädseln är elegant och allt från mikrofoner till cymbaler känns gamla, för rätt sound och känsla. Jag kan bara fantisera om vilka klausuler och kontrakt som krävs för att få segla under Millerflagg, vilket det här svenska bandet gör, som en av fyra orkestrar i världen.
Utöver de 16 instrumentalisterna återkommer med jämna mellanrum två sångsolister. Jens Berggren bjuder på pojkaktig charm i ballader som "Humpty dumpty heart" och suveräna Samuéla Burenstrand är så där lagom fräck i "That’s sabotage" och den riktiga latinpärlan "A cabana in Havana". Lägg till detta den fyra man starka vokalgruppen The Moonlight serenaders och gaget ska delas av 22 personer.
Laguppställningen gör susen för den autentiska helheten. Det låter så där kärnfamiljstryggt. Jag tänker att det här är soundtracket till en orolig tid i världshistorien, att den förmodligen skänkte en hel del tröst.
Sluter man ögonen kan man föreställa sig en klassisk eftermiddagsunderhållning i amerikansk radio och invänta en munter röst som bryter in och berättar om vilket bakpulver som gör susen i köket. I stället får vi hålla till godo med kapellmästare Jan Slottenäs vänligt korrekta presentationer. Det är charmigt att han säger melodier i stället för låtar.
Bandet avslutar som de började, med überklassikern "Moonlight serenade" som 73 år senare fortfarande är, typ, den mest romantiska låt du kan tänka dig. En värdig avslutning på ett generöst program levererat med både hjärta och hjärna.
Mingel var det ja. Det känns som om det fanns ett uppdämt behov hos en bred och mogen publik att få lyssna på "sin musik" och träffas på det här sättet.
Jag gillar sorlet, de med all rätt uppskattande orden kring orkestern och sköna repliker av typen "Båo jä i sta’n?/Ja, vä å’".
I varje livserfaren 80-åring bor också en osäker åttaåring. Kvällar som den här hjälper dem att hålla kontakten med varandra.