Doug Seegers
Jill Johnsons och Magnus Carlsons upptäckt av den hemlöse gatumusikern Doug Seegers gick rakt in i tv-publikens hjärtan. Askungesaga är väl ingen överdrift. Han har fått skivkontrakt och spelat in ett album som gästas av Emmylou Harris och gamla kompisen Buddy Miller. En topplisteframgång senare tar sig den godmodigt artige amerikanen an Sverigepubliken och visst blir det succé.
Uppvärmare på turnén – det här är den sjunde konserten av svettiga 52 – är Ellen Sundberg som gör återbesök på Krokodil och det är en fröjd att få höra henne med helt band den här gången. Hennes americanadoftande rockgärning bärs upp perfekt av ett tremannaband där gitarristen Johan Arveli låter ton gå före toner. Wow, så bra han låter! Sundberg låter lite grann som en tredje First Aid Kit-syster sångmässigt och när hon sjunger en vers på svenska på en av sina nya låtar känner jag direkt att hon snabbt skulle fylla ett tomrum i svenskt musikliv om hon vågade testa det i lite större utsträckning. Hon vinner publiken under resans gång och jag ser fram emot höstens nya album.
Sitt band lånar hon ut till Doug Seegers (för hela turnén) som förstärker med landsmannen Jerry Miller, en fenomenal gitarrist med tilltalande skevhet i bändningarna. Ändå lyckas han hela tiden landa på alla fyra i slutet av en fras eller ett solo. Bakom sina svarta glajjor är han coolheten personifierad och ett kärt återseende på Krokodil. (För två år sedan var han här tillsammans med Eilen Jewell och enligt uppgift har Miller och Seegers, barn av samma generation och med samma musikaliska preferenser, verkligen funnit varandra). Med Miller ombord byter Johan Arveli till pedal steel och ett band som nyss haft ett Crazy Horse:skt häng plockar plötsligt fram countryns motsvarighet till Beckers färgkarta och ger oss allt från högoktaniga Cash-doftande äventyr till swingutflykter.
Kvällens huvudperson dansar in på scenen, låter oss veta att han är här tack vare oss och tackar Gud för att han blivit nykter och ”de trevliga svenskarna” som har spelat in och gett ut hans låtar. Samtidigt som han framstår som en säker och sammanhållen musiker kommer det ett par små bekännelser som skvallrar om annat. ”Jag har ingen aning om var jag befinner mig, men det är trevligt att vara här”, förklarar han. Jubel.
Rösten är urstark och bräcklig på en och samma gång. Urtypen för country, tänker jag, och snart får jag det bekräftat i ett Hank Williams-nummer.
Det finns en naturlig ”twang” på de högre tonerna och i hela sånguttrycket hörs det att han, som man säger, har varit med. ”I’ve been runnin’ with the devil and I know that he’s not my friend”. Autentiskt? Oh yeah.
Han svänger med hela överkroppen i takt med det fylliga bandet medan godis som smärtsamt vackra ”Lonely drifter’s cry” och kompakt gungande ”Hard working man” avlöser varandra.
Självklart avrundar han med sin signaturlåt, ”Going down to the river”, fint förstärkt av Ellen Sundberg på kör.
Ni som lyckats få tag på biljetter kan se fram emot en välljudande stund. Lagom lång och mycket sympatisk.
Doug Seegers. Måtte hans karriär få rulla vidare – när den första sensationsvågen har lagt sig – på hans egna villkor.