Hard Rock Buffé är ett blygsamt namn på den här tillställningen. Jag klämmer i med ett Hard Rock Hallelujah!
Great Gigs hårdrockparty blir en häftig upplevelse med klassiska låtval och fyra tunga sångsolister vid fronten.
Great Gig har tillfälligt övergett idén om en "tribute" till enskild artist. Här plockar man från fyra klassiska band: giganterna Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple samt, i sammanhanget halvobskyra, Uriah Heep.
Redan i självskrivna inledningen, Deep Purples "Highway Star", sätter man nivån. Gunget, det varma gitarrsoundet och den grymma sångrekryteringen Kent Ploog får direkt en stor smiley i anteckningsblocket. Wow!
Alltid välljudande Richard Hinterthaner ger oss "Woman from Tokyo" av samma band, en av hans bättre stunder den här kvällen. Det är däremot synd att han mestadels får tolka anonymt Uriah Heep-material, vilket sänker temperaturen trots bra versioner. Mot slutet hjälper "Easy Livin'" upp en aning.
Theres Enström, en helt ny bekantskap, tar sig an Led Zeppelins material. Medan "Black Dog" är kantig och malplacerad finns det rent fantastiska stunder. "Immigrant Song" exempelvis. För att inte tala om ett av kvällens centrala verk, den exotiska, unika "Kashmir". "I'm a traveler of both time and space" sjunger hon och jag tror henne. Hon har grymma resurser och bra med "skrap" i rösten och för direkt tankarna till Ann Wilson i Heart som också älskar att lira Zeppelinlåtar.
Kent Ploog ska imponera igen. Det är rent ruggigt när han ger sig i kast med Deep Purples "Child in time" och bara leker med de krävande höga partierna. En härlig överraskning.
För egen del är dock den största behållningen Lars Hjelm. Det känns fantastiskt att få återuppleva honom i hårdrocksammanhang.
Föga förvånande har Sabbath-låtarna hamnat på hans bord. Han känns verkligen som en besläktad själ till Ozzy Osbourne. Scenspråket växlar från grodrörelser a la Ozzy till Frankensteinsteg. Runt halsen dinglar ett stort kors och visst får vi höra ett par "let me see your fucking hands". Underbart.
Som bluesmusiker är Hjelm njutbar men samtidigt mer av en humörssångare. Här känns det avskalat och koncist, inte så yvigt. Yxigt charmiga "N.I.B." och dödsboogien i "Children of the grave" är kort sagt makalösa.
Bandet gör ett genomgående bra arbete. Ingen glömd, men några ögonblick nämnda lite extra. Mats Lundbergs trumglädje i "Burn", de brutalt feta kompgitarrerna i nämnda "Children ...", Andreas Fors fina insatser exempelvis i "Child in time" där en Blackmore-pekning signalerar till Gustav Afsahi bakom klaviaturen att det är dags för dockning.
Det här är inte gjort helt enligt recept. Det är lite extra kör, gitarr eller klaviatur på sina håll, men grundtonen är den rätta och det är vad som räknas.
Mot slutet kommer förstås "Paranoid", "Smoke on the water" och en körförstärkt "Stairway to heaven", men då har mindre självskrivna låtar redan tagit mig till hårdrockhimlen.
Det har gått två år sedan vi fick uppleva en ny Great Gig-produktion senast och jag kan tänka mig ett uppdämt behov. Ännu ett arrangemang med "alla var där"-känsla. Stämningen är därefter. Publikens ordlösa fotbollskör till "Iron Man"-riffet är alls inte dum.
Det här var "part one" enligt programförklaringen, ett kul och lite modigare avsteg. Kiss, Alice Cooper och Aerosmith borde vara klockrena kandidater till del två. Jag hoppas på den. Till dess, tack Peter, Folke, Mats och ni andra för två härliga timmar.
Låtarna som spelades var: Highwaystar, Woman from Tokyo, Immigrant Song, N.I.B., Stealin', Black Dog, Look at yourself, Child in time, Lady in black, Ramble on, Whole lotta love, Kashmir, Stormbringer, Iron Man, Children of the grave, Burn, Rock and roll, Smoke on the water, Paranoid, Easy livin', Stairway to heaven.