Fowlers sång lyfter Rolling Stones Project

Stones-fantasterna backar nog ur för att det står "storband" i programmet och jazzfansen blir möjligen skeptiska när det uteslutande består av låtar av det mest legendariska av alla rockbanden. Hur som helst, och tyvärr, är fredagskvällens premiär för turnén med Rolling Stones Project klent besökt. Vad som kunde ha tagit plats i stora salen har flyttats in i Black Box, vilket inte är något nedköp i det här fallet.

Att kvällens båda huvudfigurer tillhör Rolling Stones-familjen i både studio och på turné skänker förstås extra tyngd åt det här. Projektet är Tim Ries baby. Han har jobbat i elva år med "stenarna". I hans presentation av låtarna hade jag önskat en anekdot eller två, men i stället låter man musiken tala.

Förmodligen har jag inte hört Norrbotten big band så här taggade sedan den episka, suveräna Piteåkonserten med Esbjörn Svensson trio för ett antal år sedan. Den här kvällen lyfter jag gärna fram Jukkis Uotilas alerta trumbreak och nye gitarristen Krister Jonssons sköna solon.
Det är trist att det blir för mycket tyngd på jazz när man tagit sig an den här låtskatten. Alla ska ha sitt. Det blir långa låtar och långa solon. Så länge Bernard Fowler har ett finger med i spelet med sin gudagåva till strupe funkar det bra, men en tolv minuters instrumentalversion av "Paint it black" får mig att helt tappa fokus. Låten i fråga var knappt en tredjedel så lång när den gavs ut och Stones låtar var tänkta att sjungas. Så ser jag det.

Men visst, det finns några riktiga höjdare. "Miss you" får ett helt nytt grundsväng i en mäktig, smått suggestiv version och till och med instrumentalen av "Street fighting man" (en cocktail med tio extra oliver) med spänstigt solo från Håkan Broströms sopransaxofon funkar riktigt bra. Visst är Ries också en skicklig saxofonist, vilket han bevisar gång på gång, men det är sångaren som är kvällens stjärna. Bernard Fowler (med en imponerande meritlista som förutom ett långt Stones-samarbete täcker in Philip Glass, Duran Duran, Herbie Hancock, Robert Plant, Alice Cooper och många fler) är en snart 60-årig yngling, med värdig, snygg scennärvaro och en helt fantastisk röst. "Ruby tuesday" får ny lyster i hans händer, perfekt uppbackad av blåset, och även "Wild horses", en av världens bästa låtar, behandlas förnämligt och blir rena soulballaden. Kanon!

Kortare versioner, ett rockigare förhållningssätt och fantastiske Bernard Fowler i varje låt, då hade detta kunnat bli en grym konsert, men, som sagt, "You can’t always get what you want".

Se bildspel