Matchade i himlen eller någonting ditåt. Mötet mellan skönsjungande Storstryk och Eric Gadd, en av svensk soulmusiks främsta riddare, är så bra som jag hade hoppats. Ännu en kvalitetskväll för ett av Piteås mesta band och en perfekt chans att dela ut visitkort för en artist som hade sina största hits under 90-talet.
Bandet inleder med några egna, perfekt framförda låtar. Det tål att sägas igen. Flera av dem håller hög nivå. Jag vet inte var bandets ambition ligger, men nästan-countryn i låtar som "Chasing shadows" (tror jag att den heter) och "Turning point" är godis för x antal 30-, 40-, 50- och 60-plussare med Eagles i bilstereon.
Lagom till jul verkar Stefan Lundström ha slaktat sin fulcharmiga gig-pig för att satsa på ett riktigt trumset. Det känns som om han presenterar sig som batterist på riktigt den här gången, emellanåt med egna hi-hat-figurer som skulle få självaste Charlie Watts att höja på ögonbrynen.
Det är ett smart drag att "spela in" publiken, för jisses vad folk strömmar till, och när Gadd presenteras är det välfyllt i den rymliga casinodelen som ju faktiskt är en riktigt bra konsertlokal. Det här är kvällens självklara huvudrätt och det är sting i anrättningen. "The right way" framförs på just rätt sätt, "Tvåhundratusen" låter betydligt biffigare och bättre än på skiva och "Ridin’ high" skapar riktig feststämning. En avslappnad Gadd ger upprepade prov på sångkonst, inte minst stenhård de luxe-falsett som när som helst skulle göra honom till förstasolist i en konsertversion av "Saturday night fever".
Visst är bandet lite avvaktande i ett par av de uppsluppet jammiga partierna och i min personliga favorit "Why don’t you, why don’t I" tar det ett tag innan man hittar en gemensam agenda, men smaka på det här: band och artist träffades för första gången tidigare på dagen. Med tanke på det är det smått häpnadsväckande hur väl man har funnit varandra och hur bra man får det att låta.
Krister Vikström, Joakim Wallstén, Stefan Lundström och Micke Holm gör ett bra jobb bland syntkickar, Rhodes-slingor och underdelande wah-wah-gitarr, men det är - förstås - på sångsidan man firar sina största triumfer i häftiga crescendon, i Micke Holms bonusfalsett och i ett generellt snyggt uttryck. Gadd ser ut att trivas i sällskapet och verkar lita fullständigt på bandet.
Hans tidiga balladhit "Bara himlen ser på" (jag hade nästan glömt bort den) blir en både värdig och värmande avslutning. Den stannar på en 50-öring och släpper av passagerarna, en jublande publik, som vimlar ut i en krogkväll med hög "alla var där"-faktor.