Frida & the Coolants
Några låtar in i konserten slår jag ut med armarna och formar ett tyst ”Vad är det som händer?”. Country Bob strålar i samförstånd från sätet bredvid. Frida & the Coolants sopar till oss direkt. En musikalisk välgärning i höstrusket och en konsert som har, well, allt.
Mattias Pääjärvi bjuder på ett jazzigt trumfyrverkeri i den instrumentala låt som inleder kvällen. Bandet är nästan övertänt och jag hör både Augustifamiljen och Tarantino-western i den musikaliska brygden.
Det är ett grymt band och jag nämner gärna det grundläggande hänget från Pääjärvi och basisten Björn Pettersson Thuuri, de snygga sånginsatserna från Reine Tuoremaa och Mattias Kenttäs brandfarliga gitarrspel. I ”Winter kills”, tillägnad bandets hemstad Kiruna, slänger han hela Les Paulens tyngd på öppen eld.
Framför allt slås man över bredden på låtskrivande och hur fint bandet växlar mellan temperament och stämningar. Live-energin och en spelglädje som tar sig fysiskt uttryck adderar definitivt en extra dimension jämfört med bandets debutalbum.
Det sägs att växter och blommor mår bra om man pratar med dem. Undrar vad Frida Snell (jägmästare till yrket) gör för återväxten i våra skogar om hon sjunger för tallarna när hon är ute på sina rundor. En hel del kan jag tro. Det här är ett kärt återhörande från en sångerska av högsta klass, välbalanserad och naturlig vare sig det är sakralt eller mer sinnligt bland uttrycken.
Lägg därtill smakfulla insatser på så väl piano som dragspel. I mitt block är hon ett monster.
Det sprakar om blandningen av country, folk, rockabilly och annat amerikanskt. Här finns så mycket att glädjas åt, som tyngden i ”There she fell”, kraften och svärtan i ”Where’s my head”. I uppsluppna ”This could be the beginning of the end of something good” är vi på gammal god skördefest, medan ”Never been tamed” andas sjaskig barmiljö.
Det finns humor också, både i framförandet och mellan låtarna. Besöket i snöfria Piteå beskrivs som rena charterresan och superfina tryckaren ”One step away” handlar om ett kvart i tre-ragg på namngivet uteställe i Piteå, påstår de.
Bland extranumren dyker en fin cover på ”Juanita” (duett mellan Frida Snell och Björn Pettersson) upp, likaså Snells tolv år gamla solohit ”Lucky day” (här spelar hon ut hela det register vi anat under kvällen).
Jag köper en tisha på vägen ut, betalar och glömmer att ta med den. Glad att få lämna dricks, antar jag. En av årets bästa konserter. Musik blir inte mycket bättre än så här.