Delad glädje är dubbel glädje med Rebecka

Blankt papper. Jag vet inget om Rebecka Törnqvist annat än att jag nån gång för länge sen valde att inte lyssna till hennes musik.
Anledningen? Låt oss kalla det min högst privata grinighet över ett röst- och låtmaterial som inte stämde överens med mina klassiskt puritanska inriktningar. KMH-jazz var inget för mig. Hyfsat mycket vatten har runnit under broarna sen dess, det är tid att revidera och kontemplera.

Det är ganska exakt fyra år sedan Rebecka Törnqvist gästade Kåren, och det vore fel att säga att publiken sviker i antal och närvaro även om det då var hundratalet fler på plats. Skillnaden gissar jag är att klientelet intagit soffpositioner denna gång, och det är lika fullt inne i lokalen som på parkeringarna utanför.

Rebecka och Mathias äntrar scenen i klänning och högklackat respektive slips och hatt och drar igång med "Worth The Pain". Därmed är stämningen satt och publiken lyssnar andäktigt och applåderar inte bara snällt utan ärligt engagerat mellan låtarna. Något störs jag till en början av väl ljudliga basfrekvenser, men på det hela taget känns ljudbilden balanserad och bekväm. Öronpropparna vilar säkert där dom hör hemma, i väskan.

Materialet plockas främst från tidigare skivor, och det visar sig att nog har en och annan låt ändå nått mitt öra på något sätt. As I Am och Good Thing är några av dem, låtar där Rebecka och Mattias glänser till lite extra och publiken ger sitt direkta gensvar. Men också kvällens enda cover, Bowies "Let’s Dance" i suggestivt gungande vågor känns som en given hit. Hur Mattias får in både trummor, bas, kompgitarr och soloflageoletter i ett enda instrument är för mig en gåta. Snyggt!

Det är inte alltid de mest harmoniskt avancerade låtarna som når längst. En låt som griper tag lite extra är "Short And Sweet", inte för inte kallat för Rebeckas "one of those 30-something crisis songs".
Närvaron i sången och gitarrspelet är så påtaglig att luften helt står still. Jag befinner mig för en stund på en annan planet, min egen måne.

Om fågelvingar och vuxendomsfunderingar är kvällens tema, vad kan inte passa bättre än en värdig avslutning i form av "Tremble My Heart".
Rebecka Törnqvist och Mathias Blomdahl har gjort en minnesvärd kväll.
Plötsligt så flyger min själ.