Charmigt och trevligt med M A Numminen

"Om bara den bästa fågeln sjöng i skogen skulle där vara mycket tyst". De klassiska visdomsorden får försvara Mauri Antero Numminens sånginsats. Bitvis låter det ganska illa, men kompenserar man med stort hjärta och gott musikantskap kommer man undan med det. Den kultförklarade finske artisten och hans mångårige vapendragare gör sitt första offentliga framträdande i Piteå den här onsdagskvällen, ett uppskattat sådant. En stor publik med spann från unga fans i tung punk-outfit till sjuttiplussare som var med när "Gummibollen" drabbade oss med full kraft har slutit upp.

Det är inte konstigt att ett spjuvrigt leende sprider sig på Ronny Erikssons läppar när han välkomnar till "kvällens bönemöte" i den gamla kyrkan. Det här är om inte det bästa så åtminstone något av det märkligaste jag har upplevt från den här scenen. Programmet bjuder på saloonjazz, finsk humppa, svenska schlagers, folkmusik och en hel del annat.
Pedro Hietanen bjuder på laddat dragspelskomp och låter ibland som om han vore två. Fett riffande och tunga harmonier varvas med solon där melodislingor lånas från "I just called to say I love you", "Hava nagila" och ett pianostycke av Chopin. Ibland alternerar han på piano. Numminen själv spelar banjo med säkert handlag och mustig utkomst och så den unika sången ovanpå allt detta. Numminens signum, den knorrande, bångstyriga rösten som på de mest otippade ställen spricker upp i de där falsettonerna som träffar lyssnarens öron som pisksnärtar. Oftast är resultatet varmt, naivt och charmigt, men när han brister ut i "Ser du stjärnan i det blå" blir det närmast Nordiskt mästerskap i falsksång och låter bara sökt och illa.

Med brytningen, tajmingen och den förnöjsamma mimiken blir mer eller mindre allt som sägs mellan låtarna roligt, eller vad sägs om följande kommentarer? "Jaså, ni är många" (spontant när han kliver upp på scenen). "Lyssna nu noggrant till texten. Den berättar mycket om oss finnar" (presentation av kvällens kortaste låt, vars text består av ordet perkele), "Vi har ingen ordning" (sagt när förvirringen är total kring vilken låt som ska spelas). "Piteå är ganska nära Finland ... i stort sett" (kommentar överflödig). Det finns en stor humoristisk behållning, helt enkelt.

"Gummiboll" är den stora kultklassikern. Älskad och uppskattad. Det finns inga tecken på trötthet i den här versionen. Hietanen gör ett vräkigare "bomtsi-bomtsi" än vi är vana vid och vänner av Pitemål fnissar gott när det är dags för "bolla-bolla"-partiet.
Låtar som "Katten också", "Jag har sett fröken Ellen i badet" och covern på Lena Philipssons "Det gör ont" ("en typisk, men mycket bra svensk låt") är självskrivna. Härlig charmfaktor även för "Livet är ju lent som ett sidenetyg" och bland extranumren finns en låt som på svenska heter "Alla fåglar kan nog sjunga". Lämpligt nog, får man väl säga.