Blod, underkläder och stenhård rock

Moshfest, ett skönt och passande namn på ett hårt rockarrangemang. Fredagskvällens mangling lockar en liten publik till Norrmalmia. Det är möjligt att många av "kidsen" väljer annan musik medan den äldre publiken väjer för arrangemang där det står "drogfritt" på affischen. Hur som helst hade banden förtjänat mer folk.

Piteåbaserade Deinkarnation levererar ett svettigt set i gränslandet mellan metal och hardcore. "Garageigt" larm med skriksång varvas med vackra, episka gitarrarrangemang och avancerade rytmiska byggen. Kort sagt blir det ett möte mellan finess och neandertalsk grovkornighet. Jag har svårt för den skrikiga sångstilen, men bandet sitter oftast ihop och lyckas hålla mitt intresse uppe konserten igenom. En närmast orientaliskt färgad instrumentallåt blir en solklar favorit. Gitarristen Torsten Gabrielsson Yngwie-slänger effektfullt med sin telecaster bakom ryggen (hårdrock på "tele" är kvällens dolda tema) och "moshar" på publiken.
Deinkarnations sångare Olle Möllervärn står för kvällens citat "kul att det är ni som är här som är här", men jag frågar mig vem som slänger upp trosor på scenen.
Scars of paradise från Piteå får den här kvällen öva sig i konsten att ta sig an en fåhövdad publik som om den vore större. De gör det bra. Medlemmarna börjar hitta rollerna och i fronttrion har gitarristen Per Eriksson vuxit från rundningsmärke till en helhjärtad strängbändare som siktar utåt. Kul att se. Bredvid väl beprövade låtar som hängt med via gruppnamnen Poue och Powertrip seglar nya "Silence" upp som ett bidrag som känns Desmond Child-pimpat, läs mindre framjammad och enklare och dyrare till strukturen. Mer sådant! Vi bjuds på en del feedback-hyss i den modernt stukade tungrocken med rötterna i tidigt 70-tal och det sitter som berget, med undantag för avslutande "Don’t stop", som känns orepad.
När det gäller att bära basen lågt kan Metallicas Rob Trujillo slänga sig i väggen. Peter Uvén är stundtals nere på golvnivå med sitt instrument den här kvällen.

När Bodenbandet Slowgate äntrar scenen till ljud från underjorden är jag glad att jag kompenserat med lovsångsstund hemma vid stereon tidigare på dagen. Nedsmetade med "blod" och delvis i kamouflageklädsel inleder de tungt och olycksbådande.
Nämnde Peter Uvén, "draftad" även här, börjar bli Piteås meste basist. Har sett honom i allt från gospelsammanhang till det här. Bredd kallas det visst.
Bandloggan påminner om Slayers, men bakom döljer sig hårdare musik. Slowgate bjuder på mangel utan knussel, med charmigt grind-punkiga inslag lite här och var i ett annars ganska thrashpräglat set. Johan Hedlund är en sympatisk scenperson och nyttjar gärna det trådlösa mikrofonsystemets fördelar genom att springa ut i publiken. Trummisen Eric Forsgren är kul att titta på. Utspelet kan inte beskrivas bättre än "beskedlig intensitet". "The bleeding" har en mullrande rondör och bra groove och avslutar ett set som förkortas för att spara på Hedlunds röst. Energiskt, men flera av låtarna maler på tomgång i själva riffandet.

Moshfest är ett lovvärt initiativ från Pitetjejen Ida Strandberg. Förhoppningsvis vågar hon sig på fler arrangemang framöver.