Utsålt. Ordet smakar gott. De riktigt stora konsertarrangemangen lyser med sin frånvaro i Piteå under vinterhalvåret, därför känns det särskilt kul att akter som Mustasch och Sabaton har hittat hit. När In Flames pågående "klubbturné" når hallen är succé inga överord och känslan blir helt klart en annan än från en utomhusscen mitt i sommaren.
När bandet öppnar med "Embody the invisible" slås jag direkt av att de låter mycket roligare live. Mer rockenrolliga och mindre processade än på platta. Ljudet är bra och Anders Fridéns röst går igenom på ett sätt jag inte har hört på festivalerna.
In Flames blandar gammalt och nytt och här finns mycket att glädja sig åt. Den vackra inledningen på "Fear is the weaknes" och Björn Gelottes snygga solo i samma låt, den sköna Gameboymetallen i "The quiet place" och den sanslöst starka "Trigger" är några exempel. Mot slutet får vi en stentung "The mirror’s truth" som blandar melodi och gitarrpartier som skänker perfekt sälta.
Anders Fridéns röst håller och han är dessutom en sympatisk frontfigur som utan manér ömsom trivselsnackar med fansen, ömsom häcklar en del av publiken. Magister Fridén är en "lärare" som möts av jubel när han beslagtar mobiltelefoner och straffkommenderar de som är för inaktiva. Generös är han också. Ett fan längst fram vid namn Felix får komma upp och filma en hel låt mot slutet.
Det hoppas friskt i raderna. Jag tänker på Norrlandsoperan-incidenten för ett annat band och undrar för en kort stund om konserten riskerar att byta adress till C- eller D-hallen (en trappa ner alltså). Engagemanget känns hur som helst hundraprocentigt från fansen och allsången tittar fram då och då.
När bandet grindar loss i "Take this life" och får publiken att hoppa till "My sweet shadow" är det en avslutning med flaggan i topp. In Flames. Definitivt ett band som kan säga att de är bättre live än på platta.
Tummen upp för ett rätt "castat" förband förresten. All star-bandet Death Destruction (medlemmarna har meriter från Evergrey och Hammerfall och sången hanteras av Jimmie Strimmell från Dead by april) känns som ett perfekt val, med sin dynamiska metal med growl och med shreddartendenser på gitarrsidan överraskar de positivt, om än In Flames har någonting avgörande som de saknar, sångmelodier.
Vi borde få mer av den här varan på Norrmalmia. Mer hårdrock!