Med meriter som filmen "Små och stora män", tv-serien "Skeppsholmen", succémusikalen "Buddy Holly", och Wolgers-projektet "Beppes byrålåda" borde jag nog känna till sångerskan/skådespelerskan Anna Sise sedan tidigare. Det gjorde jag inte, men efter den här fredagskvällen etsar sig namnet fast. Hyllningsprogrammet till Billie Holiday (1915-1959) är en kvalitativ föreställning som borde ha lockat en stor, mogen och köpstark publik.
Ljudet är delvis lite metalliskt på piano- och trumfronten, men Sises mikrofon tar upp generöst och sångljudet presenterar en fin, mogen och ganska mörk röst av den typ som det brukar ligga x antal levda år och/eller rökta cigaretter bakom. Perfekt för det material som ska tolkas med andra ord. Redan i inledande "Lady sings the blues" känner jag att hon är hemma. Tajming och temperament känns rätt och rösten är hennes egen. Jag känner inte att hon försöker härma den där typiska Holiday-tonen.
Det trevliga mellansnacket bjuder på lagom mycket historik kring den legendariska sångerskan och hennes händelserika och många gånger tunga och hårda liv. Sitt första jobb som sångerska fick hon på en klubb efter att fullständigt ha gjort bort sig på audition som dansare, får vi veta, och den klassiska håruppsättningen med gardenior kom till av en slump sedan en hårtång bränt fast i hennes kalufs.
Självklart får vi höra "Strange fruit", en vacker men hemsk berättelse om rasism och avrättningar i den amerikanska södern, här framförd med välavvägt klubbspel av Moussa Fadera och ensliga trumpetrevär från Johan Setterlind. Här finns också en gungande beatversion av "God bless the child" och superklassiker som "One for my baby (and one more for the road)", "Love for sale" och "All of me".
Bandet är bra och jag lyfter gärna fram Martin Sjöstedts mustiga pianolunk i "Fine and mellow" och Kenji Rabsons fräcka basspel i läckra "Mother’s son-in-law" som tar priset "Kvällens arr".
Sise är den självklara mittpunkten, i sitt esse i lekfulla flirten "Swing, brother swing" (med helskönt tenorsaxsolo från John Högman) och ständigt med ett helhjärtat krumbuktande, kontaktsökande engagemang. En sångerska för både öra och öga och jag känner spontant att vi borde vara fler och jubla lite högre.