Surrealistisk berättelse för de vuxna fansen

Kommentarer som "hur ska du skriva om det här" och "stackars dig" möter mig i pausen, där små pannkakssnittar serveras. De som frågar ler med sina hela väsen och har förstås rätt, för hur sammanfattar man det här egentligen? Man måste se det här för att ... Förstå, höll jag på att säga, men jag vet inte om jag förstår - och det är knappast poängen. Välkommen till mitt livs mest svårskrivna recension.

Staffan Westerberg tar sin pannkaka ett andra varv och låter välbekanta figurer som Trashanken, älgen Laban och Gammel-Kajsa vävas in i en osammanhängande berättelse där den krokiga vägen är allt och målet obetydligt om det ens finns. Det här är ingen mysflummig familjeföreställning. Westerberg möter i stället publiken från "då" där den befinner sig i livet i dag. Det är rappt, fantasifullt och inte så lite fräckt, men här finns också en allvarlig underton med utanförskap, åldrande och död. Till varje leende en tår.

Föreställningens Staffan-figur är en gammal man som svär över "landstingscapricciosan", ogillar "Minnenas television" och sjunger sådant som "Har du sett herr eternell uti landstingsbacken". Det är lättuggad mat med saftsås och sånger om människor som "skvätter bredvid". Allt på ett underhållande och svidande provokativt sätt. Tyckte du att Staffan Westerberg verkade galen på 70-talet har du inte upplevt det här. I vissa sekvenser ser han helt vild ut, men även i de mer lågmälda stunderna finns en närvaro som håller fast en som i ett skruvstäd.
Fantasin och intensiteten känns så väl igen, men innehållet är ett annat och tilltalet likaså. Lägg till detta en enkel, men väl fungerande idé kring scenografi och rekvisita och Staffan Westerbergs förmåga att få liv i den enklaste pinal. Det känns som riktigt bra barnteater, riktad till en vuxen publik.

Plumpen i protokollet är när Westerberg själv ska gestalta Storpotäten, en karaktär som jag var skiträdd för när jag var barn. Medan Emil i Lönnebergas pappa bara var arg blev Storpotäten ondskan förkroppsligad med sitt hemska "putt-putt-putt ...". Westerbergs egen tappning är helt enkelt inte lika farlig som dockan med den läskiga rösten.

Kabarékänslan är ständigt närvarande i en föreställning vars första hälft är den bättre. Berättaren som aldrig tycks växa upp - tack för det - sjunger till allt från speldosor till träslevar och han får bästa tänkbara uppbackning av herrar Gustave Lund och Peder Ernerot (kända från band som Just D och Sverige). De spelar gitarr, piano, trummor, har egna sångsolon och spelar dessutom några av karaktärerna. Låtar som "Jorden är platt" och "Otroligt roligt" känns igen, men här finns också inslag av kuplett och nyskrivet material.

Staffan Westerberg bjuder på en del självironi och pratar om föreställningen som "ångestterapi". Han vallar oss och sina figurer i världen som kom efter plyschbyxmysigt 70-tal och tv-monopol, med dess fenomen och kända ansikten. Det finns liksom inga gränser på vad och vilka som dyker upp i den här surrealistiska föreställningen. Hollywoodstjärnan Jeff Goldblum blir en envis fluga som dansar på Gammel-Majas fönsterruta. På Stureplan har Elsa Beskow tagit plats uppe på "svampen" där hon spanar ut över sitt sagoland, möter Storpotäten och liknar honom vid Robert Aschberg. Det är den sorts galenskap man kan möta i drömmar och det är väldigt roligt.

När vi når slutet travesteras ringen-trilogin: "En pannkaka ska sämja dem ..." Då har Staffan Westerbergs geniala vansinne och gränslösa berättarlust omfamnat och berikat oss än en gång, samtidigt som eventuella belackare har fått sig ett högtidligt "fuck off".