PP För mig som anser att julsånger ska framföras av artister med klara och vackra röster (Presley, Sinatra, Alan Jackson) är det svårt att bli upphetsad över att Dylan ger ut en julskiva. Förvånad och självklart nyfiken, javisst, men inte upphetsad. Framför allt med tanke på de röstresurserna Mr Zimmerman numera förfogar över. Och lite besviken blir jag över att allt är så traditionellt. Att han inte vågat ta ut svängarna mer, till exempel iklätt sångerna den bluesiga kostym som präglat hans senare plattor. Men, icke. Här handlar det, med några få lyckade undantag, om julsånger i klassiskt utförande. Produktionen, signerad Jack Frost (Dylan själv) håller dock hög klass och är både färgstark och smakfull. Det största problemet är dock hans röst, som helt enkelt inte räcker till i det här sammanhanget. Tilläggas bör att Dylan donerar sina royalties från plattan till välgörande ändamål.
