Storslaget slut på 600-årsfirandet

Under ett år har Öjebyns kyrka firat sitt 600-årsjubileum och under lördagskvällen avslutades festligheterna med en riktigt stor satsning. Två körer och stor orkester strålade samman i John Rutters "Magnificat".
Brittiske John Rutter sällar sig till vår tids främsta kompositörer av kyrkomusik, och är ungefär vad John Williams är för den amerikanska filmmusiken. En utmärkt tonsmed som kan skriva de sockerljuvaste melodier, de skönaste harmonier och mest medryckande rytmer. Inte minst är han en tonsättare som vet att väcka en till synes död text till liv genom sitt gedigna instrumentationshantverk.
Även om hans musik därmed ibland tangerar en smula crème double på moset, så har det ett klart underhållningsvärde att bre på med både sylt och marmelad i ett verk som håller sig under timman i längd. Rutter är lika vältajmad som välorkestrerad och vet när det är dags att runda av. Men dessförinnan en ljudlig genomkörare som heter duga.

"Magnificat" står för Marias lovsång, synnerligen aktuell i dessa vårdagjämningstider. Öjeby kammarkör förstärkt med Luleå Domkyrkas motettkör utgör den stora skara sångare som tillsammans med Skellefteå Kammarorkester och ytterligare instrumentalister låter denna lovsång ljuda ut i vårvinterkvällen.
Jag vill inte gärna använda ordet pampigt, men nog är det friskt vågat av både orkester och körsångare att ge sig ut på detta gemensamma musikaliska äventyr. Medryckande är ordet.
Balansen sångare och musiker emellan är överlag god, och jag förvånas stundom över hur fysiskt stark musiken är i rummet. Det är inte bara pappret i knäet som vibrerar av ljudet.
Emma Rönnlunds ljuva sopran är som klippt och skuren för soloinsatserna, och hon gör utmärkta prestationer i bland andra "Et misericordia" och verkets "ballad" - "Esurientes".

John Rutters filmiska musik vänder sig i första hand till professionella eller semiprofessionella instrumentalister, och det som skiljer ett riktigt bra framträdande från en dag på jobbet är behandlingen av det dynamiska finliret.
Det blir något jämntjockt i både orkester och kör, även om man som åhörare inte har några problem att urskilja kompositörens uttryck i stort.
På det hela taget är det ändå en magnifik upplevelse med musik som uttrycker glädje och triumf. Vi har att se fram emot ett minst lika storslaget 700-årsjubileum. Om sisådär en 99 händelserika år!