Tiden flyr i Atcis sällskap

Att ha skillnaden mellan svenskar och invandrare som grundbult i sin stå upp-gärning ligger förstås väldigt naturligt om man kommer från en kurdisk familj. Upplägget känns inte unikt och hur mycket finns det egentligen att ösa ur innan det blir tjatigt? En hel del, åtminstone om man heter Shan Atci. Under sin Norrlandsturné (samarrangerad med eventfixaren/kompisen Tomadj Karimi från Piteå) tar han med sig publiken på välbesökta bröllopsfester, på äventyrliga utlandssemestrar med "svennar" och hem till sin egen familj där mamman lagar mat till tonerna av Justin Timberlakes "Sexyback".

"För min farsa är jag den tråkigaste jävel som finns", förklarar han. Här håller Piteåpubliken inte med. På raderna längst fram skriker folk av skratt.
Atci pratar om "svennar" och "blattar" till höger och vänster och hinner avverka en hel del skämt kring snoppar, föräldrar och skillnader mellan mäns och kvinnors intelligens (kvinnor är i alla lägen minst fem gånger smartare än män, heter det) och det är, i de flesta fall, riktigt roligt.
"Vi blattar slutar dricka när vi blir fulla. Ni svennar slutar dricka när ni pissar blod", är bara ett av många konstateranden.

De grovhuggna skämten kompletteras bra med det finstila i form av gester, blickar och en bra tajming. Här finns inga skämt som inte når fram. Förmågan att imitera både Zlatan och helsvensk mattelärare finns också där. När en thailändare undrar vad som hänt ("wu häppään?") med hans vattenskoter och när en iranier påstår att hans "be-ror" är "irreth-erad" på Atci är det träffsäkert. När Atci med ord och rörelser återger "Lukta på fisen"-dansen - olika kulturers varianter på populär dans vet jublet inga gränser.
Fördomar och vanföreställningar avlöser varandra och poängskörden är stor. Det blir några snabba under bältet-poäng för många, men det gör inte så mycket. Att Atci dessutom, i dialog med fansen längst fram,
lyckas hitta beröringspunkter att spinna på och gör det med glimten i ögat ger ett extra plus i kanten.

Jag har inte skrattat så gott framför Lilla scen sedan jag såg Jacques Tati i "Semestersabotören" för, typ, tusen år sedan. Sedan dess har sätena blivit bekvämare och till detta ändamål är den förmodligen stans tajtaste och bästa lokal, bara lite bortglömd.
I Umeå drog Shan Atci det här besökarantalet flera gånger om. Att han synts i både Melodifestivalen och Stockholm live är dock ingen garanti för stor publik, verkar det som. Trots det är det en intresserad fanclub som bänkat sig.

Tempot är högt och, bäst av allt, han har lärt sig att "dra pluggen" när det är som bäst.
I det här sällskapet går 43 minuter snabbt. Föreställningen är över på en nysning. Inte konstigt att karl’n heter Atci.