Lappar. De finns överallt. Spontana och korta, långa och ambitiösa. Jag läser dem gärna. Det kan vara en uppriktig kontaktannons på en lyktstolpe i kungliga huvudstaden, arga påpekanden i trappuppgång som luktar fimp eller en skön felstavning som "Rasta ej hunden mot vägen" (när det är väggen som avses). Det är från sådana lappar komikern David Batra utgår i showen "Det här var ju tråkigt".
Det är inte så roligt att en snubbe som har poppat lite för högt och lite för sent i lägenheten får skriftligt hot om att få en pepparkvarn uppkörd någonstans där solen inte skiner, men hämnden är sällan så ljuv som när den gäller störd nattsömn.
Det finns säkerligen igenkänning när Batra berättar om supertrista parmiddagar där dialogen gäller ketchupanvändande och tv-vanor hos barnen. Sedan speglar han "problemen" i sin egen uppväxttid där han obältad i baksätet hejade på sin mamma att köra om framförvarande fordon.
Jag fotar själv och tar därför plats långt fram. Jag avskyr det. När Batra plötsligt säger "Du sitter här och skriver ..." blir det som ett brev på posten. Skammens rodnad och folks skratt. Batra har vunnit.
Förutom undertecknad återvänder han gärna till "créme brulée-tjejerna" (som kommit lite för sent på grund av att de ätit dubbel efterrätt), musikstudenten som egentligen borde sitta hemma och plugga och den 49-årige Rune som i likhet med Batra själv är skåning. Vi blir några "öar" som ska stärka det personliga tilltalet i den, förstås, upptända salen.
Batra är offensiv, inte minst under den första och kanske bästa halvan. Bubbelvattnet på scenen har strykande åtgång och vätskepauserna lever i tajt symbios med applåderna för att tempot inte ska gå förlorat.
Extra kul blir en del detaljer i pratorna, som när Batra - till hälften indier - ordnar sig ett kastmärke i pannan med hjälp av en portionssnus. Invandrarfördomar och kulturkrockar med det egna ursprunget tas för övrigt både tacksamt och lyckat tillvara och om än han inte är någon röstkonstnär i den här showen, skiner talang igenom.
90 minuter springer förbi i Batras sällskap och dipparna är få. Det är visserligen ett sympatiskt grepp att publiken får skriva frågor och lämna egna lapptexter innan showen, men när Batra börjar läsa upp lappar sjunker temperaturen och den utdragna berättelsen om de hörselproblem han drabbats av tillför inte mer än en vilopaus för skrattmusklerna.
Men mestadels är det roligt och så där hjärtligt syrligt. Han fantiserar högt om Pensionärspartiets ungdomsförbund - "De radikala 70-åringarna som vill ha bort momsen på marmeladkulor". Roligt blir det även när en tandkrämsbeväpnad Batra testar tålamodet på Luftfartsverket
Det känns inte som humor med någon djupare agenda än att just locka till skratt här och nu, men det är förstås gott nog.