Då det är fri entré och gratis som bekant är väldigt gott är det förstås fullsatt i Hortlax kyrka, som för övrigt känns ganska optimal i sin kompakthet om vi bortser från några lyssnarplatser uppe på läktaren.
Lokalens egenskaper och den talrika publiken är förstås mumma när gospelprofilen mässar sig genom låtarna och stundtals får salen att koka.
.
Jag har gåshud redan vid presentationen av kvällens solist. Ljungblahd är ögat i en musikalisk orkan den här kvällen. Omgiven av hungriga körsångare radar han upp material från sin egen repertoar och kryddar med Curtis Mayfields "People get ready" som lyckat allsångsprojekt.
Kvällens mervärde ligger i Ljungblahd som presentatör och showman. Det är hundra procent hela tiden, vare sig han vrålar sig fram i gränslandet mot soul eller snyggsjunger sig genom balladen "I need you" med löjligt tjusig falsett. Är det en sak han lärt sig av att gå från att vara stor i musiker- och kristna kretsar till att presentera sig för hela nationen (läs via kungligt bröllop och diverse trivsel-tv) är det att äkthet berör.
.
Han känns just genuin och den varma humorn i mellansnacket – han är en potentiell komiker – ger extra plus i kanten. Apropå sin kristna tro och innehållet i gospeltexterna konstaterar han att Sverige är ett av världens kanske ängsligaste länder. "När vi inte tycker likadant blir det jättejobbigt". När han deklarerat att konserten är för alla, oavsett livsåskådning, bränner han till med ett "Vi kommer inte att döpa någon. Nu".
Bandet är taggat till tänderna och imponerar upprepade gånger. De lägger ner beatet som ett ton kol i rhythm n’ blues-laddade ”Twister” och Kajsa Lindberg vid klaviaturet tillägnas välförtjänt extraapplåd. Ja, Ljungblahd är bra på att skicka små peppande gester till både band och kör.
.
Hortlax gospel sjunger med mindre bokstäver och större vokabulär när de får jobba på egen hand i konsertens mitt. Det blir mer pang på och styrka när gospelhelgens projektkör förstärker. Alltihop serverat med van hand av körledaren Emma Bogren som utlovat "lite sväng, lite allvar och lite 'fire'", en ganska fin beskrivning.
.
Jag saknar en duett mellan Ljungblahd och någon hugad körmedlem. Och i ärlighetens namn känns repertoaren ganska bekant. I övrigt är det bara att buga för den här festen, en av de mest medryckande gospelkonserter jag har varit på.