”Vi”, säger Sofi Oksanen när hon talar om esterna. Född och uppvuxen i den finska rallystaden Jyväskylä, med en finsk pappa och estnisk mamma, visste hon redan tidigt att hon ville bli författare. Däremot inte att hon, med sitt finska språk, skulle genomborra just den estniska samtidshistorien vilket hon nu gjort inte bara i en utan tre romaner.
– Fyra. Det ska bli en kvartett, kontrar hon torrt.
Frågan är när. Även om hon är på det klara med själva temat också för den fjärde Estlandsromanen säger hon sig helt sakna tid att skriva.
Tidsbristen var problemet också efter det enorma internationella genomslaget med den förra romanen ”Utrensning” som givits ut på 41 språk och skickat Sofi Oksanen på lanseringsresor världen över. Nu är hon där igen. ”När duvorna försvann” kom på finska i augusti och estniska i november. Om hyllningarna, priserna och dubbbningen till ”det-bästa-som-hänt-finsk-litteratur” gav henne prestationsångest är det i så fall inget hon låter påskina.
– Nej, problemet har varit tid. De senaste två åren har jag inte haft någon fritid.
Saknas helt
I ”När duvorna försvann” fokuserar hon på kvinnan som alla ester säger sig ha känt men vars egna vittnesmål helt saknas i de dokumentära biografier som givits ut efter den estniska självständigheten: hon som hade ett kärleksförhållande med en tysk officer under den tyska ockupationen.
– Förr var det segrarna som skrev historien, det var hans historia, inte hennes,. Inte alla har ansetts vara värdiga det skrivna ordet, konstaterar Oksanen vars centrala och mest osannolika huvudperson är utmejslad efter verklig förebild.
Hennes Edgar samarbetar med den tyska ockupationsmakten och den sovjetiska som följer. På 1960-talet blir han KGB:s historieskrivare och skildrar med avsky hitleristerna, de ester som kollaborerade med tyskarna, det vill säga han själv.
Romanens Edgar framstår dessutom som kallsinnigare mördare än de SS-officerare han jobbar åt.
– De egna medborgarna är de värsta. Jag ville inte ha någon ryss eller tysk som monster och representant för all ondska i världen. Vi har massor av berättelser om fruktansvärda nazister. Om man tror att all ondska finns hos dem kan man också tro att det inte finns någon annan.
Motsägelsefullt
Efter ”Utrensning” fick Sofi Oksanen medalj av både av den finske och den estniske presidenten. Vissa ester upphöjde henne till nationalidol, andra ogillade att hon gjorde deras historia till den om våldtäktsmän och människohandel.
– Förr var man ledsen över att ingen visste något om Estland eller ockupationerna.
– Nu har folk som aldrig varit där läst böcker utan att ens ha en personlig relation till landet. Det kan vara ganska skrämmande, säger Sofi Oksanen.
Smutsig delaktighet
I Sverige har hon blivit en central uttolkare av det lilla grannlandet i öst. Ändå blir det tydligt hur förståelsen färgas av den som läser.
När jag för tredje gången envisas med frågan om hur esterna reagerat på hennes Edgar, och på hans smutsiga delaktighet i Förintelsen, blir hon till slut irriterad. Inte bara nazisterna dödade människor i läger, påpekar hon:
– Du betraktar inte Sovjet och Tyskland som jämlikar i ondska när du ställer din fråga, och det är också en av anledningarna till att jag skrev den här boken. Vi har inte ens haft rättegångar mot dem som begick brott mot mänskliga rättigheter under Sovjeteran.
Samtidigt framhåller hon sin oro över den stegrade antisemitismen och homofobin i öst. Före den estniska självständigheten 1989 fick skolbarnen inte läsa om Förintelsen på samma sätt som i väst, vilket också är en förklaring till att vissa fortsätter att förneka den.
– Jag har ett nordiskt medvetande, jag är resultatet av ett nordiskt skolsystem, tack vare det kan jag se att det inte är rätt. Men när du vuxit upp i en diktatur är det så mycket svårare att se.