PPP Jag har under årens lopp haft väldigt svårt att få ett grepp om Poodles.
Lättviktiga refränglåtar för schlageräventyr har varvats med lite hårdare metalblänkare. Det är som bandet inte riktigt vetat vilken fot man ska sätta först. Det här vinglandet har gett noll credd. Poodles har främst varit ett lättavfärdat showband, inget band man direkt ställer längst fram i skivhyllan för att visa upp.
Vinglandet fortsätter på nya plattan. Extremt lättuggade tonartshöjda refränger varvas med blyfeta riff. Skillnaden den här gången är att lägstanivån är högre, inga spår faller direkt ur ramen. Samtidigt är det så kliniskt perfekt i alla beståndsdelar (och därmed utan överraskningar) att man knappt törs röra musiken utan vita handskar på sig. Bra Poodles, men snälla lite mer svårtuggat nästa gång, tack!