Bra ös och en härlig stämning. Fredagskvällens hårdrockfest i Piteå med populära Sabaton och Raubtier drog stor publik och förmodligen var det en och annan som gick hem och letade upp Steelwing på internet efteråt.
Steelwing påminner en del om tidiga Maiden. Om detta varit maskerad hade jag gissat att gitarristen Robby Rockbag klätt ut sig till Adrian Smith och jag gissar att Nyköpingsbandet tillber "Beast over Hammersmith"-dvd:n på sina bandmöten.
Låtmaterialet är måhända inte klockrent, men jag gillar låtar som "The nightwatcher" och bandet har en oslipad charm som är svår att värja sig för. Mycket handlar om sångaren Riley, en bilförsäljarleende frontgestalt med bra röst, inte långt från Thomas Vikström (Candlemass, Brazen Abbot, Therion ...), men kryddad med en skarpslipad falsett som slår det mesta. Visuellt är Steelwing lite som en sekvens ur Guitar Hero och för mig är det här kvällens överraskning.
Raubtier är en norrbottnisk sensation på hårdrockhimlen. Haparandatrions bredbenta skogshuggarrock har blivit en smärre succé och responsen från Piteåpubliken är mycket bra. Den som vill vårda bilden av den så kallade norrländske mannen som en bister, stenhård machotyp kan ju ta sig en lyssning, men det finns faktiskt humor i den här dieseldoftande dödsbrygden. Att en av låtarna kort och gott heter "Lennart" och att bandet väljer vinjetten från "Björnes magasin" som intromusik får mig självklart att dra på smilbanden.
Fränt? Ja. Bra? I små doser. Självskrivna "Kamphund", den lätt episka "Det finns bara krig" och den coola "Achtung panzer" - alla från fjolårets debutalbum - är bra, men det blir lite enformigt och grovkornigt i längden och visuellt får helsköne frontfiguren Pär Hulkoff (Kan man passa bättre i sammanhanget?) dra hela lasset. Jag hade hellre sett en större bandsättning än en trio med förstärkning på tape.
Sabaton är inte de individuella insatsernas band. Nej, det är grupparbete rakt igenom för sextetten från Falun som på senare år blivit ett stort namn inom svenskt hårdrock. Deras vapenskramlande melodiösa metal ter sig ganska yxig på skiva, men live filas de vassa kanterna bort och det gungar bitvis riktigt bra om det här, det står klart redan efter den effektiva kickstarten med "Ghost division" och "Uprising".
Det här gör sig perfekt i en stor hall. Soundet är stort, allsångsfaktorn hög och gesterna väl tilltagna, inte minst från inlevelsefulla och ganska mäktige sångaren Joakim Brodén. Att synten tar påfrestande mycket plats på några ställen får man svälja, för i det stora hela ger Sabaton ett positivt intryck. De vet hur man ställer till med hårdrockfest.
Gensvaret är enormt och flera gånger uppstår ett spontant "Sabaton, Sabaton, Sabaton ..." Bandet varierar sig bra i tempo och vrider upp ett snäpp i låtar som "Aces in exile" och "Attero Dominatus". Extranumren känns givna, allsångsvänliga "Primo Victoria" och allra sist "Metal machine" vars text är en myriad av referenser till olika hårdrockklassiker.
Nej, Sabaton är inget band jag lyssnar på hemmavid, men som levande "bruksmusik" en fredagskväll fungerar de utmärkt. Det är kanske inte jättebra, men det är roligt.
2009 Mustasch. 2010 Sabaton. Vilket band toppar hårdrockgalan Norrmalmia på 2011? Det här borde ju bli tradition.