PPP Det har gått snart 15 år och åtta album sedan göteborgska Hammerfall banade väg för ett nytt intresse kring klassisk heavy metal. Bandet känns igen, men ändå inte. Kanske är Hectors (bandets riddarmaskot) frånvaro på omslagsbilden ett tecken.
Visst, här finns traditionellt dubbelkaggetramp (som ibland blir i överkant) och sing-along-refränger, men också en del sköna tempoväxlingar och inte helt tippade infärgningar som Dokkenbesläktade gitarrprylar i "I refuse" och "Bang your head".
Uppsluppna "Let’s get it on" är galoppmetal, förvisso med helt okej refränghook. De märkliga syntslingorna i "Redemption" har jag svårt att komma överens med och "666 - The enemy within" är en platt låt med tramsig refräng.
I övrigt gillar jag det jag hör. Skivan är producerad av James Michael (Scorpions, Motley Crue med flera) och med trumjobb av meriterade Tobias Lindell. Det låter bra utan att sticka ut och riffandet låter maffigt. Inledande "Patient zero" är bland det bästa jag har hört från den här orkestern och jag rekommenderar varmt hårdbarocken i tvådelade balladen "Send me a sign". Mycket vacker.
Ett stort plus finns på avdelningen sång. Joacim Cans har alltid varit en trivsam frontfigur, men jag har inte sorterat in honom i toppskiktet bland svenska hårdrocksångare, men nu händer det grejer. Han låter fylligare med åren och har nog aldrig sjungit så här bra och så kraftfullt. Lyssna bara på "Immortalized". Gosse, vad bra det låter!
En bra skiva, men bitvis lite för "safe". De borde släppa finliret och spela in i garaget någon gång. Ändå är det här tillräckligt starkt för att jag ska se fram emot sommarens spelning på Stadsfesten i Skellefteå.