Kiss återställer ordningen

+++ Inget band har engagerat mig som Kiss. Jag äger varenda platta, har plöjt ett gäng böcker och dokumentärer, en hysterisk mängd artiklar och videoklipp och jag har sett dem live tre gånger. Få band har en sådan komplex kemi som Kiss originaluppställning och få fans är så roliga att diskutera med som helstörda Kiss-nördar.
Men ett bra fan är ett ärligt fan. Sedan återföreningen 1996, som i sig var kul, har Kiss mest handlat om att kränga prylar och att blåsa upp sin egen storhet. I fråga om ny musik är "Psycho circus" från 1998 enda undantaget och den "återföreningsplattan" (sanningen i studion var en annan) var riktigt usel.

Så, vem hade trott det här? Elva år senare tar Paul Stanley kommandot full ut, drar med sig bandet in i studion, spelar in analogt och struntar i extern låtskrivarhjälp. Resultatet? Riktigt bra.
Kiss - som utöver parhästarna Gene Simmons och Paul Stanley i dag består av Tommy Thayer, gitarr, och Eric Singer, trummor - återställer ett sargat förtroende med en ganska nätt rock ’n’ roll-platta. I stället för att snegla på pudelrefränger eller trist nedstämt 90-tal är det här en 70-talsbejakande skiva med varma gitarrer, nyanser även i de mäktigaste hockeykörerna och små rytmiska kryddor av koskälla och tamburin. Kiss säger ja till sin egen historia och det räcker långt.

"Sonic boom" känns i mångt och mycket som en uppdaterad nära släkting till klassikern "Rock and roll over" från 1976. Bandet har till och med tagit tillbaka omslagsmålaren Michael Doret.
Kiss rockar här på ett sätt de inte har gjort sedan 1978- möjligen med untantag för 1992 års "Revenge". Det är en tämligen homogen platta. Utan att vara vågad och utan att innehålla de verkligt stora riffen och refrängerna är den ändå en formtopp. Här finns inga direkt snabba låtar, men heller inga ballader. Jag hör släktskap med gamla beprövade kort som "Take me", "Calling Dr Love" och "Mr Speed" och vissa ekon från album som "Lick it up", "Creatures of the night", "Revenge" och "Hot in the shade". Och visst känns Paul Stanleys kärlek till brittiska band som Led Zeppelin påtaglig i låtar som "Modern day Delilah" och "I’m an animal".

Bortsett från förändringen i sound är det sånginsatserna som överraskar mest. Det gläder enormt att Gene Simmons har ett "flow" i framförandet och sjunger som han ska. När han går på myten om sig själv som "the demon" låter han ibland som om han har svalt en padda, men här är han en skön, oförställd rocker. Paul Stanley, en av världens bästa rocksångare genom tiderna, är rossligare än förr, men gör ändå ett fullgott jobb, för att inte tala om överraskningen Eric Singer som här gör sångdebut på en Kissplatta och får äran att sjunga starka "All for the glory".
Ett lagarbete, helt klart, men utan Stanleys säkra regi hade det förmodligen blivit pannkaka.

Så sent som för ett år sedan gjorde Gene Simmons ett härligt girigt uttalande mot illegal nedladdning och stängde i princip dörren för framtida Kiss-plattor. Nu är ljudet i skällan ett annat och att döma av responsen på nätet är det många fans som jublar över resultatet. Nu pratas det om Ullevi 2010. Själv skulle jag helst av allt skicka in gubbarna i studion igen och låta dem surfa på den kreativa våg som tycks råda. Kul!