P När rykten började surra om Mick Jaggers supergrupp dementerade en talesperson med att säga att Superheavy bara var ett hobbyprojekt. Så här i efterhand kan man önska att det stannade på den nivån. Lite skuld ska väl läggas på Dave Stewart (Eurythmics) som inspirerad av sin hemmamiljö på Jamaica ringde upp Mick Jagger och frågade om de inte skulle skapa lite fusion-musik tillsammans. Med sig på tåget har de soulsångerskan Joss Stone, filmmusikkompositören A.R. Rahman och reggaestjärnan Damian "Jr Gong" Marley.
Tänk er en yvig skolklass med Mick Jagger som gängledare som under en lärarfri musiklektion ska enas om något att spela upp. Ungefär så låter det. Det blir inte alls en spännande fusion av världsmusik, bara tolv spår som spretar åt olika håll. Det är reggae. Det är Bollywood. Det är rock. Ibland är det också lite rap. Albumet som helhet är lika intetsägande som första singeln "Miracle worker".
Det är irriterande att skickliga artister (för det är det ju, egentligen) kan gå så vilse i pannkakan. Det är kanske också lite förutsägbart att såga Superheavy. Men till sist är det här inte mer än ett album man önskar ska ta slut så snabbt som möjligt. Och jag förstår inte vem som uppmuntrar Joss Stone att waila sig genom livet, men hon borde verkligen sluta med det.