Filmrecension: Mortensen i sårigt fadersdrama

Såriga relationer mellan föräldrar och vuxna barn finns det gott om. Ett vanligt råd från samtalsterapeuter är att man ska sträva efter den relation som är möjlig, snarare än ouppnåeliga ideal – att man sänker sina förväntningar och försöker komma överens så gott det går, i stället för att sörja över att relationen inte är så varm och innerlig som i reklamfilmer för julgodis.

Det är en strävan som John (Viggo Mortensen) är väl bekant med. I hela sitt liv har han fått släcka bränder i spåren av sin pappa Willis (Lance Henriksen), en argsint översittare som aldrig har dragit sig för att säga exakt vad han tycker – särskilt när det gäller att spy galla över kvinnor, invandrare och bögar.

John växte upp på landsbygden i nordvästra USA, under Willis stenhårda kontroll, men har som vuxen skapat sig en annan sorts liv. Han bor i Los Angeles, är gift med en man, och tillsammans har de adopterat en liten flicka med latinamerikanska rötter. Han är också raka motsatsen till sin pappa: en mild och varsam man med liberala värderingar, ett under av återhållsamhet och diplomati.

När den åldrade Willis får allt svårare att klara arbetet på gården erbjuder sig John att hjälpa honom att hitta ett hus i Kalifornien. Men redan på flyget österut blir det uppenbart för John att hans pappa har drabbats av demens, en sjukdom som gör honom om möjligt ännu mer oregerlig och hatisk. Willis haglande invektiv och Johns slit för att göra situationen dräglig driver dem båda mot en vulkanisk uppgörelse.

Mortensens regidebut är en riktig skådespelarfilm. Hans egen förmåga att gestalta uppdämd förtvivlan och Lance Henriksens mod i att helt ge sig själv till en synnerligen osympatisk rollfigur skapar en enormt förtätad stämning. Man sitter på helspänn i 112 minuter.

Det är framförallt en berättelse om män, filmens kvinnor hamnar i marginalerna. Kanske är det medvetet, för att visa hur Willis vrede placerar dem där. Laura Linney är med i en enda scen, som Johns syster Sarah som blir fullständigt tillintetgjord av sin pappa under släktmiddagen från helvetet.

Svenske Sverrir Gudnason gör en fin insats som den unge Willis i filmens tillbakablickar – karismatisk och bitvis charmig men med en hård och taggig kärna. Tillsammans med Henriksens osäkrade pistol till mardrömspappa berättar han historien om hur det är att kämpa hela livet för att kontrollera sin omgivning, och sedan tappa kontrollen över sig själv.