Festspel innebär mästarkonserter, i år även med reservation för framtida stjärnskott (mer om detta strax). Fem mästare finns på plats och på spelschemat står både kända och kanske mindre kända namn. Peterson-Berger, Grieg, Sibelius, Gade och Cilea torde kanske vara kända hos de flesta. Två doldisar (åtminstone för mig) är kompositörerna Helena Munktell och Ingeborg von Bronsart, båda två trevliga bekantskaper som för med sig behållning, speciellt von Bronsarts dramatiska "Die Loreley". Att dessa två nomineras till doldisar bör nog som vanligt tillskrivas den klassiska musikens patriarkala historieskrivning.
Sopranen Hillevi Martinpelto agerar duo med pianisten Lars David Nilsson, och här bjuds på både visor och operaarior. Peterson-Bergers "Som stjärnorna på himmelen", von Bronsarts nämnda "Die Loreley" och Sibelius klassiker "Säf, säf, susa", den tonsatta dikten skriven av Fröding, utgör alla minnesvärda ögonblick. Även Cilea's aria "Ecco, respiro appena. Io son l'umile ancella" från operan "Adriana Lecouvreur" är en stor behållning. Icke att förglömma är Sibelius sorgedänga "Svarta Rosor", för mig främst bekant genom sångens Människoson Jussi Björling, och som når stor kraft även i Hillevi Martinpellos stämband. Lägg därtill ett finstämt ackompanjemang av Lars David Nilsson och vi har en upplevelse, vilken dessutom förhöjs av Hillevi Martinpeltos inbjudande scenpersonlighet.
Vidare har vi en kraftduo i violinisten Ulf Wallin och pianisten Love Derwinger, som hanterar Niels Wilhelm Gade "Sonar för violin och piano i d-moll", en högromantisk tillställning anno 1849. Romantiken trogen är det dramatiskt, högtflygande och stundtals vemodigt. Love Derwinger visar upp ett såväl virtuöst som kraftfullt pianospel, och Ulf Wallin hanterar fiolen med snudd på vårdslös kompetens. De båda tillsammans fångar kraften i stycket med i det närmaste övertydliga manér, och skapar en kraftupplevelse som känns.
Sist ut har vi underbarnet Sueye Park, 17 år från Korea. Denna unga violinist är trots sin unga ålder en redan slipad diamant, med en teknik och ton som är bländande. Hon tacklar Griegs "Sonat för violin och piano nr.2 i G-dur" med en lätthet som luft och skärpa som rakblad. Vilken ton denna 17-åring har! Vilken motståndslös teknik! Ska det vara något som ska anmärkas så är det väl att hon saknar den tyngd som lång erfarenhet och idogen övning ger och som inte kan räknas i timmar utan i decennier, den där vårdslösa tonen och känslan som årens vikt betungar oss människor med. Men å andra sidan, som Oscar Wilde så insiktsfullt skrev: "De unga vet allt". Ackompanjerad av den ack så skicklige Love Derwinger är det bara tacka och buga. Missa inte Sueye Park på tisdag.
Överlag ett välkomponerat mästarlag med ett trevligt program söndagskvällen i ära.
Not: Observera att tisdagens program ej är detsamma som söndagens.