Norrbotten Neo firar under lördagen sitt tioårsjubileum. I sitt andra framträdande under festspelen förflyttar sig orkestern från Blackbox till Piteå Kyrka. Passande kan tyckas, då det vankas Bach, som under hela sitt liv ansåg att musiken syftade till att lyfta människan närmare Gud.
Men nu vill jag med en gång lämna framförandet av Bach därhän i denna text, för att istället fokusera på kvällens andra stycke, nämligen tonsättaren Gavin Bryars "Jesus' blood never failed me" från 1971. När Bryars spelade in en dokumentär om livet i Londons mer skamfilade kvarter, spelade han in en hemlös man som sjöng en hymn gång på gång. Denna sång blev sedermera stommen i ett musikstycke som Bryars komponerade, och det är detta Norrbotten Neo framför i kväll.
Den hemlöses sång spelas upp i högtalare såsom den spelades in på 70-talet. Gång på gång upprepas denna sång, endast ett par rader lång. Över sången, som är så fullständigt hjärtskärande att den fyller ett universum, lägger Norrbotten Neo musik. Med endast 15 takter som upprepas bygger framförandet på subtila dynamikskillnader och tillägg av instrument. Det börjar med stråkar, sedan tillkommer piano, flöjt och klarinett. Sedermera stämmer även marimba och kyrkorgel in, den sistnämnda i kväll manövrerad av Helena Holmlund. Den ständigt upprepade sången skapar en hypnotisk effekt med en snudd på fruktansvärd emotionell laddning. Melankoli blandas med ett hjärtskärande hopp och en omöjligt förtröstan som strålar från en bakgrund av hopplöshet och misär. Denna motsättning, förtröstan och förtvivlan, hoppfullhet och svårmod, skapar en spänning mellan sång och musik som trots dess vaggande monotoni har en sprängkraft jag sällan upplevt i musik. Det är så genomskinligt mänskligt, så rörande att det känns som att stycket bränns in i hela mitt jag med ett långsamverkande brännjärn.
Norrbotten Neo's framförande av "Jesus' blood never failed me" är en stor musikupplevelse. Faktum är att det kan vara den största musikupplevelse jag någonsin haft i Piteå. Jag förstår att detta monotona, hypnotiska stycke kan te sig svårtillgängligt för vissa, tråkigt för andra. Men jag lägger in mitt veto mot detta. Om man inte känner något för detta måste man vara emotionellt avlivad. Jag kan inte tänka mig ett mer passande sätt för Norrbotten Neo att fira sin tioårsdag. Detta är en orkester som ännu aldrig gjort mig besviken, och den är fortfarande Piteås mest skinande pärla. Tack för denna upplevelse Norrbotten Neo. Det är mig en ära.