Mattias Alkberg tacklar scenen ensam när han framträder i Piteå Kyrka på lördagskvällen. Luleåsonen är som bekant något av en kulturell mångsysslare, både flerfaldigt publicerad poet och etablerad musiker, och det är dessa två konstnärliga rum som här möts. Alkberg varvar diktuppläsning med musikaliska framträdanden medelst sång och en ensam gitarr. Detta brukar sällan vara en dum idé. Trots mitt intresse för poesi finner jag ofta poesi-uppläsning över hövan krystat, snudd på omöjligt att ta på allvar i sitt pretentiösa försök att övertyga. Men det finns givetvis undantag, och Alkberg är ett av dem. Dessutom bringar blandningen av poesi och musik, vilket i Alkbergs fall är poesi framfört som sång, en trevlig balans i tillställningen, som aldrig blir tråkig.
Jag är själv från början något skeptisk till hur den ofta politiske Alkberg som sällan skräder orden skall fungera med en kyrka som inramning för sitt framträdande. Om poesi i mitt tycke stundtals blir löjeväckande i sitt gravallvarliga minspel så har kyrkan sedan länge tagit detta allvar många steg längre. Men faktum är att det fungerar alldeles utmärkt. Speciellt i framträdandets senare del, när Alkberg närmar sig temat fattigdom, blir stämningen gemytlig och det uppstår en avslappnad närhet mellan Alkberg och den snålt tilltagna publiken. Alkberg äger insikt i mycket, och han har helt rätt när han säger att fattigdom får människor att tänka snävt och drömma smått. "Det är synd, för drömmen är ju den plats där vi skulle kunna vara fria". Här finns visdom att hämta.
Alkbergs poesi, i den utsträckning jag varit i kontakt med den, behandlar ofta den omöjliga mänskligheten i den sociala byråkratin och det sociala rum som just på grund av sin kollektiviserade rationalisering förlorar syftet med sig själv. I detta främlingsskap mellan individualitet och kollektivism, mänsklighet och system, rör sig Alkbergs poetiska röst i en vilsenhet inför sig själv. I just detta, det vilsna och förfrämligade, ambivalenta och missmodiga, tycker jag att hans röst uppnår störst autenticitet inför sin egen tvehågsenhet. Detta är också något Alkberg förmedlar på ett bra sätt från scenen, utan att bli krystad men också utan att omintetgöra dikternas allvar.
Musikaliskt vill jag gärna lyfta fram låtarna "Ändra på allt" och "Lys upp mig som en stjärna", båda två från spelningens senare del och som uppnår just denna närhet mellan scen och publik. Det är mänskligt, och ska man nu göra en generell jämförelse kan man dra paralleller mellan dessa låtar och det känsliga svårmod som Lars Winnerbäck gjort sig känd för. Även "Sommaräng", en cover på John Holm, skapar en väldigt fin stämning. Det lågmälda är det som vinner störst musikalisk mark denna kväll, delvis på grund av kyrkobyggnades påträngande resonans, dels på grund av Alkbergs egna framförande. Det är synd att så få kom för att lyssna.