Att börja en spelning en halvtimme för sent har egentligen aldrig varit någon bra idé. Anledningen till att det inte är en bra idé är att det tenderar till att få publiken att fokusera på fel saker. Nå, detta kan nu hända den bäste såväl bland artister som arrangörer, och då jag saknar information om varför så skett väljer jag att hellre fria än fälla. Således ingen större skada skedd. Däremot blir popduon Smith & Thells spelning onödigt splittrad i starten, mycket tack vare ovan nämnda problem.
Sångerskan Maria Jane Smith får dessutom köra solo kvällen till ära, då vapendragaren Victor Thell blivit sjuk och fått ställa in. Givet förutsättningarna med nämnda försening och en halv duo på scenen är det ju inte utan att jag fick känna mig lite orolig gällande kvällens utfall. Tur då att oron var obefogad.
Smith & Thell har gjort en grej av att blanda pop, folk och country, vilket kan höras i olika utsträckningar beroende på låt och släpp. Med ett tight band på scenen och en (mestadels) exemplarisk ljudbild i Black Box är nog förseningen relativt snart förlåten hos publiken. Inledande "Telephone Wires" lägger ribban högt vad gäller driv och ljudbild, följt av "Row", vilken i egenskap av andra låt faktiskt tillhör ett av spelningens bästa nummer. Så gör även "Hey Oh Bae" med sitt versmässiga upptempo-driv, ett tempo som droppar vid den folkinfluerade refrängen med sin drömmiga ljudbild. En favorit hos undertecknad. Melodistarka "Somebody like you" får igång publiken, och resten är, så att säga, historia.
Om Maria Jane Smith känner sig ensam utan sin vapendragare Victor Thell är svårt att säga, men konsertmässigt bär hon och bandet upp ljudlandskapet utan problem. Trots några dippar i nummer som inte riktigt kommer till sin rätt (såsom exempelvis deppiga "February" som av någon anledning dras med ljudproblem på sång och gitarr, ljudet som annars fungerar klockrent), är det bara buga och bocka. Avslutande extranumret "Forgive me friend", den countrydoppade hitlåt som kanske är mest känd bland fans och följare, får upp publikens armar i luften. Gott så, och ett värdigt slut på en spelning vars enda egentliga problem är tidigare nämnda försening. Sånt får man räkna med i branschen.