Georg Riedel & Norrbotten Big Band
Georg Riedel gör gemensam sak med Norrbotten Big Band i Festspelens näst sista kvällskonsert.. Blues och storbandsjazz av Mercer Ellington och Ornette Coleman möter Georg Riedels egna kompositioner i ett program som sistnämnde själv varit med och tagit fram. Kvällen i Riedelsk anda toppas med ett uruppförande av hans nya verk ”Pentagram”.
Jag börjar tro att Norrbotten Big Band aldrig gör dåliga konserter, och denna kväll är inget undantag. Väl avstämt, ösigt och känsligt, solister som presterar starka soloinsatser – alla element finns där.
Över band och solister tronar en avslappnad Georg Riedel som en diffust sammanhållande kraft. Mest påminnande om en kapten som njuter av att se hur ett skepp skär genom vågorna när vinden står det bi.
Egentligen finns inga svaga nummer på repertoaren. Inledande ”Things ain’t what they used to be” är ett tungt, svängigt nummer med bra bygg från bandet. Den nyligt avlidne Ornette Colemans ”Rambin’” i arrangemang av Georg Riedel själv drivs på av trummor och bas och ett intensivt solo av Robert Nordmark.
Bäst är ändå Georg Riedels egenskrivna verk ”Till minne av...” skrivet som hyllning till den bortgångne pianisten Bengt Hallberg. Nostalgiskt och längtande, sörjande och sublimerande är det ett melodiskt stycke, här spelat med stor känsla. Pianisten Adam Forkelid ska ha en stor eloge för sitt spel, så även saxofonisten Håkan Broström.
”Basgång från Piteå” är skrivet för Norrbotten Big Bands basist Petter Olofsson. Georg Riedel beskriver stycket som ”folkloristisk jazz på norrländska”, och det är onekligen en klang av folkmusik Petter Olofsson för fram. Jag studerade musik med honom på gymnasiet. Han var bra då, och han har inte blivit sämre sedan dess. Detta är nog faktiskt det snyggaste,
mest avvägda bassolo jag har hört i Piteå.
Vad som kan sägas vara kvällens huvudnummer, Georg Riedels nyskrivna verk ”Pentagram”, är en komposition för storband
i fem satser. Passande symmetri, givet att titeln anspelar på en femuddig stjärna.
Verket är en pendlande gång mellan olika sensationer, en sinnlig väg mellan olika känslor. Pentagrammet är ursprungligen en symbol för gudomlig perfektion, men då Gud ofta lyser med sin frånvaro vad gäller musikaliska kompositioner är detta nog snarare vägen mot den mänskliga känslan för skönhet. Vilket inte gör ”Pentagram till något smörigt romantiskt, utan snarare ett pendlande mellan det lågstämda och det vildsinta och stökiga. Tredje satsens ballad-stuk kontrasterar i intensitet mot fjärde satsens lössläppta upprymdhet, första satsens improvisation på piano, trummor och bas mot femte satsens dionysiska, lummiga känsla.
De olika känslolägena kan sägas vara uddarna i stjärnans struktur, och musiken är den som med sina variationer drar strecken mellan dessa för att skapa en färdig geometri.
Sammantaget är det en konsert som förenar såväl känsla, glädje och intensitet.