I anfall av nostalgi kan jag längta tillbaks till då när allt hände på kvällen med stort K. Spänningen var på något sätt större och mer intensiv då. Du hörde låtarna för första gången, det var juryröstning direkt på uppspelningen och sedan fick du inte höra vinnarlåten på flera veckor. Jag minns hur jag gick och längtade till dess den skulle få spelas på radion och den dagen var också magisk på något sätt.
Men nu är det som det är, och tack var det så får vi uppleva en deltävling i Norrbotten igen. Luleå står som värd för årets första deltävling, och det är en vinstlott. Visserligen är programledarna inte riktigt varma i kläderna, men intresset är på topp och den första deltävlingen brukar alltid ha en extra guldkant på något sätt. Kanske beror det på att förväntningarna ännu är på topp, och att den trötthet som brukar infinna sig vid deltävling tre ungefär inte hunnit slå till.
SVT kan ju det här med psykologi och har ägnat de senaste veckorna åt att bygga upp våra förväntningar. Trailers har snurrat på tv, intervjuer med programledare och artister har börjat komma, och Christer Björkman är ute och berättar om att årets scen är den mest spektakulära någonsin och showen mer genomarbetad och sprakande än förr. Och de lyckas. Pirret finns där inom mig, Längtan växer och äntligen är vi framme vid att allt drar igång.
Jag kommer självklart att befinna mig på plats i Coop Arena på lördagskvällen, men jag har ju redan fått en försmak av det hela eftersom jag befinner mig på plats i Luleå och bevakar allt på plats. Och visst kommer det att bli den glittrande och sprakande folkfest som en melodifestival ska vara. För Melodifestivalen är något som de flesta svenskar förhåller sig till på något sätt. Det är något som det talas om vid den lejonparten fikabord på måndagsförmiddagen och spaltmetrarna som fyller tidningarna talar också sitt eget språk. Många vill få det att framstå som ett icke-fenomen men sitter där ändå och kollar för att kunna klanka ner på det i efterhand. Men de inser ändå inte att de i och med detta är en del av fenomenet.
Att se en melodifestival på plats i arenan ger en helt annan känsla än att sitta i soffan framför tv:n, men så är det ju med alla liveupplevelser. Jag kan ju själv tycka att en ishockeymatch på plats kan vara en upplevelse trots att själva sporten inte berör mig i vanliga fall. Men det är som om pulsen stiger och upplevelserna förstärks av att få dela erfarenheten med andra i nuet.
Artistuppbådet i Luleå är intressant. Flickidolen Danny ska tydligen köra en klubblåt av en typ som, enligt honom själv, aldrig förr har hörts i en svensk Melodifestival. Jenny Silver upplevs också som het i år. Hennes låt har beskrivits som en riktig Abbadänga. Sedan finns ju spännande namn som Dilba och Pernilla Andersson. Båda kan överraska ordentligt. Bandet Le Kid är en outsider som kan tilltala de yngsta.
Rapporter från repetitionerna kan ni följa på min schlagerblogg på www.noje.se. Där kan ni följa det senaste!