Sverige har kanske inte stora lager av superartister på världsnivå. På något sätt är det med den tanken i huvudet svindlande att en av dem klev upp på en scen i Skellefteå i fredags. Egentligen borde någon skriva en bok eller ett filmmanus om Robyns karriär. Hur hon slog igenom som 16-åring, försvann från musiken, men på något sätt lyckades överleva 90-talet som få andra soloartister gjort och bara bli större. I dag gör Robyn som hon vill.
Hon ger tre spelningar i Sverige i sommar, på Way out west i Göteborg, på Sofiero slott och så i Skellefteå. Sen turnerar hon världen över tillsammans med Katy Perry. Det är klart att det är en jäkla prestige att signa henne om man jobbar för Stadsfesten. Kanske även ett risktagande, rent ekonomiskt. På så sätt är det kul att se att gensvaret kommer, och med vilken kraft sen. Det finns inte många kvadratdecimetrar kvar på torget när Robyn ska köra igång.
Sen börjar showen med den solklara stjärnan längst fram på scenen. Med tre album släppta under 2010 har hon en stor arsenal att ta ur utan att gräva långt bak alls i sin skivkatalog. Det gör hon heller inte. Förutom "Cobrastyle", "None of dem" och "With every heartbeat" kommer konsertens alla låtar från "Body talks"-sviten. Och det är väl egentligen inget fel med det.
Det är verkligen så skönt att se ett fullblodsproffs som verkligen ger allt i varje vers, utan att det blir övertänt eller krystat. Även de lugnare låtarna i Robyns värld leveras med full bas. Vad hon genom hela spelningen gör är både naivt och lekfullt men samtidigt totalkontrollerat. Hennes scenspråk är ett med henne och totalt oefterhärmligt. Hela timmen och de tio minuterna andas makt-
demonstration. En lekfull sådan, men med järnkoll.
Allra mäktigast blir det i sviten av låtar som inleds med "Dancing on my own" som via den sjukt coola "Don’t fucking tell me what to do" som en sorts klubbigt mellanspel övergår i "Love kills". Stämningen är på allra högsta konsert-topp här och fortsätter genom den realistiska kärleksbekännelsen "Indestructible" som hela publiken sjunger varenda ord i, känns det som. Den sätter verkligen fingret på vad Robyn är. Denna blandning mellan hänsynslös festmusik och en ådra av svensk vistradition och textskrivande som känns både maffigt och självklart.
Till slut finns inga tankar eller ord kvar när publiken formar sina händer som tusentals små hjärtan. En man på en balkong viftar med en vit flagga. Skellefteå kan inte stå emot längre. Staden är din, Robyn.
Har eller kommer Skellefteåborna någonsin få uppleva något liknande? Jag är osäker.