Minus 30 grader är en publiksuccé den här lördagskvällen. Det är utsålt och på flera konserter noteras ett riktigt bra publikstöd.
Inte minst skruvar valet av artister i stora salen upp temperaturen avsevärt jämfört med i fjol.
Annika Norlin gjorde hela mitt 2007 med sin svensk-debut som Säkert. Få skivor, om ens någon, har berört mig mer. Att jag såg henne tre gånger under turnén som följde säger nog en del.
Konserten på Minus 30 är kanske inte i nivå med den totala urladdningen jag fick uppleva på Way out west 2007, men bandet har jag aldrig hört bättre än den här kvällen. Det känns som om självförtroendet har vuxit och i och med det tar man ut svängarna i laddade instrumentala passager. Det ger låtarna ytterligare en dimension. Ett exempel är den sanslösa uppbyggnaden till refrängen på "Allt som var ditt".
Annika Norlin, för kvällen klädd i Rödluvan-cape, varvar ryckigt intensivt utspel ("Sanningsdan", "Dansa, fastän") med lågmäld inlevelse i låtar som "Det kommer bara leda till nåt ont" och "Ditt kvarter". Det är organisk popkonst med starka känslor förmedlade utan omskrivningar.
En bra konsert med en angelägen artist och jag kan bara hålla med när en tjej bredvid mig skriker: "Du är grym, Annika!"
Malin Brudell, Piteåstudent från Luleå får värma upp för Håkan Hellström och det hade varit mer naturligt att ge henne plats hos, säg, Foo Fighters. Men okej då.
Den här rocktjejen är definitivt ett framtidslöfte. Rösten är kanon, en återhållen urkraft med fylligt patinerat sound. Dessutom är hon cool och för sig säkert på scenen. Jag vill flagga för "The cat is dead" med sitt beroendeframkallande körparti, "run-run, baby, run-run-run ..."
Håll utkik efter Malin Brudell på en scen nära dig - än så länge.
Håkan Hellström är utan tvivel den som äger den här tillställningen. Det är fullt i stora salen och responsen är, ehh, enorm. Publiken kan många av texterna. Långa stunder vibrerar ett bonusreverb av unga röster över den generöst tilltagna konserten.
Jag gillar Håkan Hellström bäst i ytterligheterna. "Kom igen Lena" svänger någonting alldeles hälsovådligt och "Ramlar" är inte långt efter.
De lugna stunderna är nästan tårdrypande vackra. "Precis som Romeo", "Jag hatar att jag älskar dig ..." och inte minst "För sent för Edelweiss" är vemodiga pärlor som är värda varenda cent av det humana biljettpriset.
Visst finns det guldkorn däremellan också. Exempelvis gör eleganta "Klubbland" med sina svalkande syntar gott för variationen från det sjumannaband som ger intryck av något slags kollektiv.
Få artister ger mer från en scen än Håkan Hellström. När man ser alla uppsträckta händer, alla ivriga fans som vill röra vid honom och det galna myller som uppstår i kontakten med artisten ser det närmast ut som i en bikupa under högsäsong.
Bidrottningen i det här fallet heter Håkan och är kvällens kung. En kung i hatt.
Bullet hinner jag också lyssna på. Ett kul hårdrockband med en
gitarrist (Hampus Klang) som ser ut som en femte Ramone, en sångare (Hell Hofer) som vilken dag som helst kan vikariera för Brian Johnson i AC/DC och ett överlag publikfriande koncept av kick ass-rock ’n’ roll.
Hur det ser ut med publiktillströmningen i stort vid hårdrockscenen i Lilla salen låter jag vara osagt. Konstaterar dock att det är en ganska klen skara som sluter upp hos Bullet som ändå har gjort sig ett hyfsat stort namn på senare år. Synd, för Bullets välvårdade hårdrockklyschor i låtar som "Bite the bullet" och "Dusk til dawn" är riktigt underhållande.
Looptroop Rockers, högaktuella och med Sverigepremiär för vårturnén den här kvällen, kickar igång med helsköna singeln "Professional dreamers" som sätter publiken i gungning. Smart av arrangörerna att skippa en riktigt sen akt i stora salen för att i stället flytta ut festen i restaurangdelen. Det känns som en lördagkväll", ropar Supreme och får bifall från fansen vars jubel stiger när "Long arm of the law" rullar igång.
De sjungna partierna som dyker upp ibland låter väl hellre än bra, men överlag är Looptroop Rockers en perfekt partyakt att avrunda med. Någon ropar
ett önskemål om "Botaniska" (Looptroops tackling av Nationalteaterns "Spisa") och den levereras spontant i en charmig trummor och sång-version.
Tiden går fort när man har roligt och det känns som om Minus 30 har börjat hitta kostymen.
Däremot blir det en utmaning till nästa års festival att matcha bokningarna i stora salen.