Kvällen börjar bra när vi anländer till Gültzauudden. Uppehållsväder, behaglig temperatur och en härligt energisk avslutning av Kajsa Grytt. Nere vid vattnet håller Luleås kommunalråd Karl Petersen ett kort, entusiastiskt välkomsttal när han presenterar Jakob Hellman. Jag skrattar gott och undrar om inte Petersen, som syns på området långt efter midnatt, har roligast av alla.
Jakob Hellmans tokhyllade och enda album "... och stora havet" (1989) ligger till grund när Vuollerims store son möter publiken med ett "Det här är inte soundcheck. Det är showen. Välkomna!"
Medlemmar ur Lulebandet Park hotell backar upp på ungefär hälften av låtarna. Det låter okej, men blir lite för grovhugget gitarrmättat. Hellmans låtar är värda extra nyanser som inte kommer fram. Det är kul att äntligen få se honom live och sångmässigt känns han förstås igen, men ett mer ändamålsenligt band med klaviatur och allt hade varit att föredra när låtar som "Avundsjuk på dig" och "Vintern dör" avlöser varandra. Carolina Svensson hjälper till med sång i "Vara vänner". Det må vara en trevande version med för långt gitarrparti, men det blir tydligt att de två är mer än just bara vänner.
Bob Hund, bandet med landets roligaste skivomslag, inleder med episk skevhet i "Det överexponerade gömstället". Jag lånar från bandets egen textskatt och konstaterar att här och nu upphör allmän väg. Helheten är överordnad låtarna. Jag vet inte om jag är på maskeradbal, spoken word-konvent eller bara en sjukt bra rockkonsert. Thomas Öberg går an som en tok "trots att ni inte har betalat". Mellansnacket med sådant som "Hur många av er tänker blankrösta när ni blir myndiga era jävlar" är underhållande och fritt från filter och livlinor. Bandet exploderar i "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss" och Jonas Jonassons syntslingor och orglar får verkligen det här partyt att glittra.
Nej, Bob Hund är inte mitt band. Ja, det här var kanon!
Birgit Bidder (från Stockholm men med Luleå som en slags andra hemstad) gör ett framträdande som blir en liten oas i allt det larmiga på festivalen. Hon har en egen röst, mörk men med bra attack.
Tillsammans med ett skickligt band där gitarristen Paulina Mellkvist är en härlig överraskning bjuder hon på musik från vårens albumdebut. Låtar som "Freeze for the night" och "Parking lot paradise" får tummen upp som snygg popkonst med tuggmotstånd. Nu måste jag lyssna mer på plattan.
Caoticos frontman Joel Dunkels lovordade jag redan när han sjöng i bandet Industri Royal för ett par år sedan. Nu är han, brodern Erik och Alexander Juneblad tillbaka i en mer utpräglat poppig outfit. Caoticos musik hör hemma i ett 80-tal som tillhörde Human League och New Order. Det är syntpoppigt, men inte för inställsamt. Lyssna på singeln "Back of my head" inför höstens albumsläpp. Live finns det gester som är "too much" (läs "posigt" på 80-talsvis), men också bra inlevelse i framförandet och Dunkels har perfekt röst till det här.
I utbyggd form - läs med hel bandsättning - kan det här bli en farlig liveakt. Som trio med en hel del förinspelat blir det visuella intrycket stympat.
Ghost, fjolårets stora svenska hårdrockhype, avslutar vid midnatt. När annars? Med ett 70-talsinfluerat sound, melodiösa låtar och inte minst hemlighållna identiteter har bandet gjort succé i hårdrockkretsar med sitt debutalbum.
Samplade ljud och scenljus som ligger på bakifrån och underifrån förstärker mystiken när de sex maskerade medlemmarna anförda av Papa Emeritus I lirar hårdrock med tungt arv.
Bandets texter om Satan, häxor och ondska är inte min kopp te, men musiken skäms inte för sig och låtar som "Elizabeth" och "Night of the witch" är riktigt starka kort.
Musikens makt har onekligen en rejäl spännvidd på sitt utbud. Festivalområdet har i år fått kulörta lyktor som ger en gammeldags tivolikänsla och små mysiga oaser där man kan hänga. Festivalen är dessutom nykter och gratis.
Det jag saknar i laguppställningen i år är en lite bredare akt som drar in massorna, som Eldkvarn i fjol.