Lite som Italien
Och ska vi snacka kontinentalt ser centrala Piteå, med de toppiga mattälten, just nu ut som kartan över bygden där Asterix och Obelix bor. Wimander och hans tappra galler, typ.
Vi skriver 2009. Året när vi Spotify-letar på artister vi vill kolla upp, bävar för svininfluensa och året när varje förhoppning att det är Wilcos fantastiska "How to fight loneliness" som spelas blir grusad när Milow - det här honom vi hör - sjunger igång sommarplågan "Ayo technology".
Årets program är märkt "mer än 60 akter". Stressfaktor: hög. Ta all underhållning från alla scenerna och lägg upp den på rad. Det skulle bli en härlig årskonsumtion av populärkultur. Jag tänker att nästa i-phone-funktion borde bli en pausknapp av samma typ som i Adam Sandlers fjärrkontroll i "Click". Ovärderligt på en festival.
Det är vid sidan av breda akter som Lena och Orup, Måns Zelmerlöw och BWO som de verkliga godbitarna finns. Nina Persson som festivalens självklara storstjärna, Promoe med en mycket skön svenskspråkig platta i bagaget, ett nytänt Hammerfall, Veronica Maggio (Italien igen, jo, lite) som fyller ett tomrum i svenskt musikliv och var en dominerande kraft på Trästock och pålitliga Lulefarbröderna i Rekyl. För att inte tala om mitt älskade Eldkvarn.
Och så ska vi inte glömma de mindre scenerna där framtiden visar upp sig.
Den dag en artist slår igenom finns inget coolare än att kunna säga "jag var där redan när ...".
Med andra ord, ta chansen! Le chat mort, Filip Olofsson band, She’s just a window, Collision Course ... De är många. I dag Piteå, i morgon världen.
En festivalnatt för två år sedan, vid fyratiden på morgonen, kom tre blöta och leriga grabbar spatserande längs Hamnplan, två i shorts, den tredje i bara kalsonger.
"Fan va’ kallt, fy fan va’ kallt, äre’ nån som har en cigg", undrade en av dem huttrande medan jag och kollegan häpet betraktade den dyngsura trion.
På frågan vad som har hänt berättade den röksugne att en i gänget hade fått för sig att han skulle simma mellan västra kajen och inloppet till kanalen. De andra två simmade efter.Det där med "varannan vatten" känns som en god idé och då menar jag inte att man ska ta en simtur mellan banden.
PT-bandet är på finalplats, igen, i Kompledigt. I år är det valfri tio i topp-hit av Shanes som ska tolkas, vilket känns särskilt spännande.
Det ryktas att Telia Rocktjänst har repat två, rent av tre gånger i veckan sedan delfinalen i våras och av allt att döma blir det ett tufft startfält. Jag kan inte tala för hela vårt band, men nog darrar jag lite.
Två tonårstjejer i fotbollströja tar plats på scen på Rådhustorget, möjligen för att vakta bygget under natten och tjäna en slant åt laget.
"Hej", hojtar den ena utsövt glatt. Jag vinkar tillbaka. "Trevlig sommar" ropar hon. Det goda värdskapet i sin enklaste form. Jag tänker att det finns hopp för framtiden och hoppas att Tomas Riklund är informerad.
Det är just en trevlig sommar jag tänker ha, för nu börjar den snart, min sommar. Sex veckor av Camilla Läckberg, Richard Hawley, sovmorgon, stugliv och den hett efterlängtade plattan med Susanna Hoffs och Matthew Sweet.
Men först festival, än en gång. Härligt.
Så jobbar vi med nyheter