När katten är
borta ...
Att få bänka sig i en perfekt tempererad teatersalong med bra ljud och se riksbekanta aktörer livs levande är förstås fin tisdagslyx i en småstad. Synd bara att farsen ”När katten är borta ...” inte riktigt vill lyfta.
Den har sitt ursprung i 60-talet, men har bearbetats av regissören Jan de Laval. Handlingen är av klassiskt farssnitt. Två systrar ska åka utomlands. Deras män korkar upp champagnen i andra kvinnors sällskap. Strejk leder till inställt flyg. Systrarna vänder hemåt och spelet kan börja.
Det är en repliksäker ensemble och rollbesättningen känns rätt. Per Eggers som försoffad äkta hälft i 80-talströja och med förkärlek till ”Fråga doktorn” är så där sympatiskt skön medan Ewa Roos har perfekt pondus som hustrun, som känns varmt småless och utökar lyxkontot med hjälp av ”svärgrisen” där maken får lägga straffavgift när han råkar svära. När hon utbrister ett ”jag är luttrad” är det som att säga att tomten har röd luva.
Per Holmberg och Camilla Nyberg som yvigt Djursholmspar är inte heller dumma.
Det är inte som i de värsta springa-i-dörren-farserna där handlingen tenderar att slå knut på sig själv. Den här farsen går aldrig upp i varv på det sättet, men det ger å andra sidan ett ganska behagligt tempo.
Behållningen sitter i bisatser och antydningar snarare än i de stora gesterna och volymstarka ordväxlingarna. När farsen bara puttrar på är den egentligen som bäst och i de desperata bortförklaringarna ser jag Douglas Håge (som spelade lilla Fridolf på film) le från sin himmel. Men det blir inte mer än småkul.
Jag saknar de större komiska twistarna och på ett par ställen där det ska vara fräckt och ta fart blir det mest platt.
De riktiga tokgarven uteblir och det känns lite som ett klassiskt scenario när det gäller fars: en klanderfri ensemble med ett material som inte håller hela vägen.