Varg Gyllander arbetar som pressekreterare och talesperson för Rikskriminalpolisen och har således viss insyn i polisens operativa arbete.
Realism borde alltså vara ett ledord och i det stora hela är det säkert så.
Men att en utbränd/sjukskriven Ulf Holtz, som dessutom är föremål för internutredning, plötsligt skulle får ansvar för undersökningen av ett skelett i en vikingagrav som inte hör hemma där, förefaller kanske inte fullt så troligt.
Det är Holtz dotter, som jobbar med utgrävningen, som hittar skelettet och en medaljong med det internationella fredsmärket.
Varg Gyllander skriver oklanderligt, men det saknas ett stänk passion. Ett gediget hantverk och faktisk märks det mest i skildringen av Ulf Holtz vedermödor med det mystiska skelettet.
I parallellhandlingen som utspelar sig på 60-talet i ett av miljonprogrammens nybyggda förorter till Stockholm lyckas han skapa en helt annan nerv när han skildrar nyckelbarnet Kerstins ensamma barndom tillsammans med sin gravt alkoholiserade mamma.
Samtidigt utreder Pia Levin en nutida mordbrand i samma förort.
Tre trådar som ringlar sig fram, men långsamt knyter Varg Gyllander ihop dem.
Sinnrikt när alla frågetecken rätas ut och om än läsaren kan ana sig till vissa pusselbitar så är det författaren som gör pusslet komplett.
Gediget hantverk, alltså, men den enda gången jag verkligen hajar till är när Varg Gyllander ger en icke namngiven, men känd professor i kriminologi, en rejäl tjuvsmäll. Som av en händelse bara.