Färg, trender och nostalgi i boken om Okej på 80-talet

Vinterlördag 1986. Jag ligger på pojkrumssängen, förmodligen försjunken i texterna till någon halvobskyr hårdrockplatta från Los Angeles. Det ringer på dörren. Där ute, under gräsligt fula toppluvor med gigantisk tofs står två snörvlande klassisar.
"God dag", säger den ene högtidligt och lyfter på garnbollen i en teatralisk gest. "Har du några Samantha Fox-bilder som vi kan få?"
Nakna bröst skulle studeras, möjligen de första de sett förutom mödrarnas. Jag vill minnas att jag kunde hjälpa dem, att de fick någon affisch och någon dekal som medföljt de senaste numren av Okej, nöjesbibeln för en ung och jämnt könsfördelad publik. I mitten av 80-talet missade jag få nummer. Grabbarna hade kommit rätt.

Att det inte blev större rabalder när den brittiska sångerskan, gång på gång, visade brösten i en tidning som till stor del lästes av en publik i åldern 11-16 år känns lite märkligt i dag. Värre hade det gått för amerikanske hårdrocksångaren Blackie Lawless två år tidigare. Han "skar halsen" av en halvnaken tjej på scen, drack blod ur en döskalle och kastade rått kött på publiken under konserterna med gruppen W.a.s.p. "Svar direkt". Siewert Öholm. Ramaskri. Moralpanik!

I navet för dessa fenomen, och kanske för nyproducerad populärkultur i största allmänhet, fanns Okej, en tidning som belyste de senaste dagsländorna, de hårdaste rockbanden, de snyggaste filmhunkarna och mycket, mycket mer. Varannan vecka kom den ut och sålde som mest i
156 000 exemplar.
Mitt stora intresse för populärkultur hade vaknat något år tidigare, men Okej nummer nio från 1984 (9.75 kostade den) med Slade på omslaget skulle kickstarta någonting som, tror jag bestämt, pågår än i dag.
Om det nu fanns någon stilpolis på 80-talet - jag är inte så säker - så var Okej ingenting för dem. Tidningen var allt åt alla, en färgexplosion för folket där de märkligaste fenomen lyftes fram eller rent av skapades.

"Jag kunde allt om Shanghai, men jag hade aldrig hört dem", har en vän berättat. En ganska bra beskrivning på hur det kunde vara på den tiden. Musiken var inte två musklick bort, kommersiell radio var inte uppfunnen och på de två tv-kanaler som fanns var utbudet av program med pop och rock minst sagt begränsat. Okej försåg oss med det senaste. Jag minns var sin halvsida som amerikanska hårdrockarna Dokken och Metallica fick när båda grupper presenterades som nykomlingar. Dokken kom att erövra min värld. Metallica tog resten.
Det är lätt att i backspegeln se Okej som en sensationstidning i skrikig layout, men man får inte glömma att de var tidiga med att introducera nya heta, artister och att de även bjöd på personporträtt och fina turnéreportage.

Nu är den här, boken om Okejs storhetstid på 80-talet. Tidningen finns som bekant än i dag, men de gulröda bildtexterna, axelvaddarna, Falcon Crest och de galna bildknäcken känns långt bort.
Jag har läst boken, luktat på den, tittat på bilderna och konstaterat att formatet är bra mycket trevligare än den överdimensionerade boken om Poster som är svår att placera i bokhyllan. Recensionsläsningen har varit rena korvstoppningen. Jag hade hellre haft den som referensbok och mysnostalgi och betat av ett kapitel då och då när inspirationen fallit på. Nå ja.

I mångt och mycket är det här medarbetarnas berättelser om artiklarna och ibland om spelet bakom dem. Jag vet inte hur fristående det verkar att Anders Tengner fick en platinaskiva för nämnda Samanthas försäljningsframgång, eller att reportern Ulf Waldecrantz i princip var med och skapade popgruppen Shanghai som tidningen sedan skrev så mycket om. En hel del aha-upplevelser på skvallerfronten framkommer. Det här är boken där Phil Lynott hälsar på svenska Heavy Load i studion och där Depeche Modes Dave Gahan fiskar Gös i Stockholms skärgård. Riktigt kul är läsningen om hur artister som Carola, Gyllene Tider och Europe blev utsatta för hämndaktioner på redaktionell plats om de blev för stöddiga mot den mäktiga tidningen. Man gör heller ingen hemlighet av att "konkurrenten" Poppis lanserades av samma förlag för att stoppa eventuella konkurrenter. Nej, det är ingen tillrättalagd bok.

Bildens betydelse understryks gång på gång. Ibland räckte det med en eller ett par bilder för att göra en story. Vissa grejer kan i dag te sig riktigt smaklösa, som kattmatsfrossan hemma hos Izabella Scorupco, badreportaget med Anna Book eller duschbilderna på Dag Finn.
Reportern Jörgen Holmstedt lotsar oss genom en någorlunda kronologisk berättelse, men här finns också profiler som Anders Tengner och självklart grundaren och idésprutan Hans Hatwig, som även gav oss Poster. Många artister ger också sin syn på tidningen, dess betydelse för karriären eller hur den inspirerade dem som barn.
Till och med insändarsidorna och annonserna återspeglas i den väl tilltagna boken. Svenska skivklubbens ständiga helsidesannons på baksidan var en självklar del av tidningen och gav flera gånger bra guidning om lyssningsvärd ny musik.

Det här är en rolig och färgsprakande presentbok med hög igenkänningsfaktor om du är född någonstans i trakterna av 70-talets början.
Nu skriver vi 2010. Blackie Lawless är kristen, Samantha Fox är lesbisk. Jag är nostalgisk.