Woody Allen-komedi som funkar riktigt bra

Med "Whatever works" återvänder Woody Allen till New York, efter några års utflykter till England och Spanien, där höjdpunkterna varit "Match point" och "Vicky Christina Barcelona". Återkomsten till hemstaden har gjort honom gott - det här är en mycket underhållande film, samtidigt som den ger Allen möjlighet att vädra all sin cynism och sin syn på världen som en enda stor tummelplats för lidande och sorg.

Huvudrollen som den cyniske pladdermakaren Boris görs av Larry David, känd som manusförfattare till "Seinfeld" och som huvudrollsinnehavare i tv-serien "Simma lugnt, Larry".
Det är den där sortens roll som Woody Allen själv skulle ha spelat för tio år sedan - Manhattan-bon, som sprider cynismer och sanningar omkring sig och som får ihop det med en kvinna som är flera decennier yngre än han själv.
Här är det Melodie, en ung och naiv tjej som rymt hemifrån och som Boris till en början mycket motvilligt tar hand om. Efter hand trivs han med sällskapet, hans syn på världen börjar få avtryck på Melodie och ljuv musik uppstår.

Melodies konservativa föräldrar letar upp henne, de får först en chock när de upptäcker hur gammal dotterns pojkvän är - men de finner sig snart till rätta i New York, inte minst mamman, som snabbt visar sig ha en dold sida där bohemliv och sexuell frisläppthet kommer högt upp på dagordningen.
Mamman spelas av Patricia Clarkson, som är lysande. Men detta gäller merparten av skådespelarna i denna både roliga och lite sorgliga film.
Historiens förlopp gör att det inte känns så gubbsjukt som vissa av Allens filmer känts som.

"Whatever works" är en vital och underhållande Woody Allen-film. Okay, inte i klass med New York-mästerverk som "Manhattan" och "Annie Hall", men det är ändå en film som jag kommer att återvända till.