"Meet the parents: Little Fockers" är film tre i serien om Ben Stillers civilisationskrig med sin svärfar, De Niro med charmen hos en grizzlybjörn mitt emellan idet och slukandet av ett levande får. Den är, förstås, långt ifrån lika bra som ettan men ändå bättre än den motorsågsmassaker som den utsatts för av amerikanska kritiker.
Det bästa man kan säga om den är att den sällan är direkt uttråkande, ibland småkul och aldrig, aldrig hälften så provocerande och edgy som regissören Paul Weitz ("American pie") vill få oss att tro.
Men ni vet vad ni får. Gags som annonseras så tidigt att man anade dem redan när Ingvar Carlsson var statsminister. Substanser som borde vara inuti kroppen men lustigt nog hamnar utanför. Skämt om att familjen heter Focker, vilket - lo and behold! - låter mycket likt ett helt annat ord. Kontrasten mellan en mesig svärson (he he) och en barsk svärfar (HA HA). De Niro på så låg tomgång att man undrar om han överhuvudtaget har en puls.
Och, vilket räddar filmen, Owen Wilson. Visst, han har gjort den här rollen förut. Men Messi har gjort hattrick förut, ändå är det tillåtet att bli imponerad när han gör det igen.
Wilson ger "Little Fockers" en extra stjärna i betyget. Men nu har det här skämtet dragits ut och blivit tunt nog.