Betyg: ++++
3D. Jag smakar på ordet när jag bänkar mig för att se den omtalade konsertfilmen med U2. Det är svårt att inte tänka tidigt 80-tal och SVT:s visningar av "Skräcken från Svarta lagunen" och "It came from outer space".
Ungefär samtidigt som Svensson försökte justera SVT:s sladdriga pappglasögon med ett rött och ett grönt öga huttrade ett ungt irländskt band i Sälen där de spelade in en mycket anspråkslös musikvideo till låten "New year’s day".
Ett snabbt hopp 26 år framåt i tiden. U2 är sedan länge en väloljad maskin i jätteformat och med turnéproduktioner som "Zoo-tv" och "Pop-mart" har de lyft in liveunderhållning i en ny era och utvecklat arenarocken till en konceptuell, visuell konstform. Därför är det den mest naturliga sak i världen att världens första konsertfilm i 3D-format har just Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr i huvudrollerna. Med uppdaterade, nästan bekväma och ändå härligt töntiga 3D-brillor sätter jag mig till rätta.
Maffiga "Vertigo" från förra plattan inleder. Som testpilot på smygvisning i tom salong får jag finna mig i några minuters lätt förvirring innan medföljande tekniker har kalibrerat tekniken.
Lämpligt nog är filmen inspelad under bandets "Vertigo"-turné, för visst infinner sig en smått svindlande känsla när delar av publiken tycks stå inne i biosalongen, när Adam Clayton viftar med Fender-basens hals framför näsan och när Bono i tunggungande "Love and peace or else" sträcker ut sin hand mot mig och nästan presenterar sig som Paul Hewson.
Det skulle vara intressant att se vad den här tekniken kan göra för animerade filmer, skräck, science-fiction och episka äventyr.
Jag slås av hur mycket det kan låta om bara fyra instrument på en gigantisk arena. Samtidigt är det generöst med närbilder - trumset sett från ovan aldrig bli fel - och det blir härlig närhetskänsla när bildproducenten växlar mellan detaljerade bandbilder och publik i extas. Resultatet blir ett arenagig inflyttad i en större klubb. I sina bästa sekvenser lyckas "U2 3D" visa upp den viktigaste beståndsdelen i den här cirkusen - ett riktigt bra rockband.
Scenen badar i sydamerikanska flaggor i "Where the streets have no name" och catwalken tänds upp som en landningsbana i "Sometimes you can’t make it on your own". "Beautiful day" är ett stycke exemplarisk arenarock och "Sunday bloody sunday" blänker av militärisk precision. De sydamerikanska fansen är precis som sydamerikanska fans förväntas vara. Uppspelta och helhjärtat engagerade.
En svacka infinner sig när bandet transporterar sig igenom "Bullet the blue sky" och "Miss Sarajevo", men när deklarationen över mänskliga rättigheter läses upp och Martin Luther Kings ansikte plötsligt lyser upp bakom bandet vänder det snabbt och "Pride (in the name of love)" blir den självklara höjdare den är ämnad att vara.
Det visuella i all ära, men när den första förtjusningen har lagt sig och man har vant sig vid armar och instrument som sticker ut får man fråga sig om det är en bra konsert. Det är det. 3,7 vore väl rätt betyg, men här avrundas uppåt och effekten av 3D ger en kul och annorlunda upplevelse. Jag hade gärna dock gärna hört mer personligt mässande från världsförbättraren Bono.