BETYG: +++
Tv-serien "Någonstans i Sverige" och finska filmen "Okänd soldat" från 1955 är två produktioner som definierat den nordiska andravärldskrigsfilmen. Utanför Sveriges gränser utkämpade tysta skidlöpare i vita anoraks ett vedervärdigt kurragömmakrig mot övermäktiga motståndare. Här hemma sög magra artonåringar på surrogatcigaretter i frysande bunkrar medan de undrade när, inte om, fienden skulle fylla deras sikten och om han skulle göra det öster- eller västerifrån.
"Gränsen" skildrar något så ovanligt som svenska soldater i strid mot tyskar i Norge. Och den gör det på ett avskalat, nästan stiliserat och överrealistiskt sätt, där den amerikanska krigsfilmen med astronomisk budget och ett skott-en död känns mycket avlägsen.
Vid norska gränsen ligger en skara rädda och osäkra ynglingar i vitt. Ett par av dem vill titta lite närmare på fienden och korsar gränsen. De blir kvar där. Svenska soldater i strid med tysken är det sista makthavarna vill se. Nu måste soldaterna hämtas hem - eller dödas.
Den här "Rädda menige Svenne"-varianten hade kunnat bli hur pajig som helst, men den fungerar oväntat väl och är bitvis flämtande stark. Det definitiva nationella krigseposet, Sveriges "Okänd soldat", blir den inte, men det är knappast heller ambitionen, snarare att visa en trovärdig vardagsbild av en tid, och en stämning, som är på väg att helt falla i glömska.
"Gränsen" saknar en del finish och några scener är tafatta och otajta. Ett par klyschor för många glider också igenom, med torterande tyskar och flintahårda finnar. Men porträttet av de svenska soldaterna är hela tiden både ömsint och realistiskt - kort sagt är de konstant skräckslagna och i det närmaste oanvändbara i någon form av väpnad konflikt.
Och när slutligen den norske veteranen Björn Sundquist kommer in från sidan i en makalös biroll är det bara att kapitulera som en fransman.
Med en högre budget - hej, Filminstitutet - hade detta kunnat bli hur bra som helst.