Mamma, pappa och tre flygfärdiga barn, i en tjusig villa med pool och stor trädgård på den grekiska landsbygden. En idyll på ytan, med ett iögonfallande undantag - det tre meter höga staketet som omger tomten. De tre vuxna barnen har aldrig varit på andra sidan staketet. De har fått lära sig att flygplanen som passerar ovanför är leksaker, och att de kommer att dö om de lämnar hemmet innan de har tappat en av sina kindtänder.
"Dogtooth" är en grekisk skräckfilm utan traditionella skräckscener, med sina dockhusmiljöer och sitt ruvande obehag. Tack vare sin minst sagt okonventionella barndom (de saknar till exempel förnamn) är huvudpersonerna helt oberäkneliga och växlar mellan apati och vrede, barnslig lek och brutalt våld. Den är också ett slags "Alice i Underlandet"-saga, där den ifrågasättande Alice är en kvinnlig säkerhetsvakt (Anna Kalaitzidou) som hyrs in som "sällskap" till sonen. Hon sätter griller i huvudet på den äldsta dottern med hjälp av vhs-kassetter med "Hajen" och "Rocky".
Filmen hade världspremiär på Cannesfestivalen för två år sedan, ett år efter att Josef Fritzl-fallet uppdagades. Och visst finns det paralleller mellan Giorgios Lanthimos film och de fasansfulla händelserna i Amstetten - men "Dogtooth" handlar inte om enskilda tokstollar, utan om alla föräldrars makt över sina barn.
För här finns inga källarhålor och ingen entydig ondska. Föräldrarna spärrar inte in sina barn för att de vill dem illa. Tvärtom handlar isoleringen och de underliga uppfostringsmetoderna om att de vill forma dem till bättre individer. Filmen blir en våldsam uppgörelse med föreställningen om att alla föräldrar vet vad som är bäst för de egna barnen.
Den fråga som stannar i mig är om inte själva föräldraskapet i sig består av en serie ofrivilliga övergrepp. Av nödvändighet bestämmer vi vad våra barn ska heta, var de ska bo, vilken skola de ska gå i. Det krävs inte mycket för att omsorger ska slå över i orättvisa och maktmissbruk. "Dogtooth" är en viktig påminnelse om barnets utsatthet i den heliga kärnfamiljen.