Först en konsumentupplysning. "Hugo" marknadsförs som en pyntad och påkostad barnfilm om en ensam pojke som bor på en stor tågstation i Paris. Detta är inte helt och hållet sant. Martin Scorseses maffiga 3D-spektakel är snarare en förtäckt kurs i tidig filmhistoria - med fokus på den fantasifulle och visionäre filmpionjären Georges Méliès. Det är en fantastisk lektion om man tycker om att frossa i Lumère-klassiker som "Arbetarna lämnar fabriken" och "Ett tåg anländer till stationen". Riktig mumma för filmteoretiker. Men upplevelsen kan nog bli aningen långdragen om man tror att det är ett sagoäventyr i Spielbergsk anda som väntar.
Det är det i och för sig - också. Lille Hugo lever efter sin faders död halvt bortglömd på en Gare du Nord-liknande station där han hjälper sin alkade farbror att ta hand om alla stora urverk på stationen. I ett litet kyffe, ovanför det myllrande minisamhället som stationen utgör, försöker han samla alla delar till en liten robot. Det är det enda han har kvar efter pappan och det fattas ständigt delar. Framförallt en hjärtformad nyckel.
Hugos största problem är den nitiske stationsvakten (Sacha Baron Cohen) och den grinige ägaren (Ben Kingsely) av en leksaksbutik på stationen, som Hugo stjäl små mekaniska leksaker av för att få delar till sitt robotbygge. Märkligt nog visar det sig att butiksägarens styvdotter (Chloe Moretz) har en hjärtformad nyckel och mystiken tätnar ännu mer när roboten väl börjar fungera.
Mycket av innehållet i "Hugo Cabret" är onekligen fantastiskt njutbart. Scorsese bjuder på svindlande åkningar upp och ner genom Paris gator och tågstationens klocktorn. Här finns också många fina skådespelarprestationer. Men framförallt blir det - mycket. Den där filmlektionen som nämndes inledningsvis konkurrerar inte bara med lille Hugos melodrama, här finns dessutom några söta kärlekshistorier och tematiska spår om litteraturens kraft och konstnärens arma villkor. Scorsese har inte sparat på krutet alls, vilket är både en styrka och en svaghet.