En klassisk spökhistoria från anrika skräckproducenten Hammer Films, det kan låta som en pålitlig pulshöjare. Och "The woman in black" har alla läbbiga ingredienser på plats, skönt befriad från tortyrporr och blod.
Ta bara den inledande scenen där tre små flickor sitter oroväckande idylliskt och leker tekalas. Det är 1800-tal och stelögda porslinsdockor zoomas in, musiken stör harmonin och flickorna är åh, så söta. Som på en given signal reser de sig upp och börjar zombieaktigt gå mot fönstret. Leksakerna krossas under deras bestämda fötter när de öppnar hakarna och hoppar. Det är kyligt, faktiskt gastkramande. Sedan dyker Harry Potter upp.
Ok, Daniel Radcliffe har lagt trollstaven på hyllan. Men inledningsvis är det svårt att skaka av sig känslan av att han bara "spelar" vuxen och att han snart ska börja slåss mot någon trollkarl. Huruvida det känns obehagligt eller ej beror helt på privata preferenser.
I vilket fall spelar han nu änklingen Arthur, en advokat som ligger illa till på jobbet och får en sista chans. Uppdraget är att reda ut ett dödsbo ute på vischan. Motvilligt lämnar han sin lille son och åker till en dimhöljd by där alla invånare verkar lågmält skräckslagna. När Arthur besöker huset (eller kråkslottet) och får syn på en svartklädd kvinna, då tar otäckheterna fart på allvar.
Ni hör ju- döda barn, en mystisk kvinna, läskigt hus med knarrande dörrar- här finns stoff som skulle kunna blandas till klyschfest men som snarare känns som ett lyckat läbbigt besök på en tivoliattraktion.
De prövningar den stackars Arthur får gå igenom skulle driva de flesta till vansinne, men av detta märks intet i hans konstant uttryckslösa ansikte. Även om det nästan är skönt att få vila i hans träbockighet mellan de uppslitande varven, är Daniel Radcliffe filmens svagaste länk.