Jag vet inte hur bekanta Sveriges barn är med den amerikanske sagogiganten Dr Seuss och hans skapelser, som Grinchen och Katten i hatten. Jag vet inte heller hur hett det är nu för tiden med gammalt proggdoftande trädkramande. I "Lorax" får sig ungarna i alla fall en rejäl dos av båda delarna.
Lillkillen Ted bor i en odörfri och helt konstgjord stad. Han är djupt förälskad i Audrey och när hon avslöjar sin passion för så kallade träd, som en gång i tiden växte fritt och helt gratis producerade det syre som numera kostar pengar, så får Ted en ny livsuppgift. Han ska hitta ett träd.
Via sin knasiga mormor får han upp spåret till Once-ler, en skum typ som lever bortom stadsgränsen och vet varför det varken finns djur eller träd längre. Han kan också berätta om naturkämpen Lorax, en kortvuxen mustaschprydd varelse med gudomliga drag.
Utan att ha hundraprocentigt kläm på Dr Seuss originalstory anar jag att den har lite mer finess än den här rätt yxiga och enormt övertydliga historien, annars är det svårt att se hur den har överlevt decennierna och blivit en sådan klassiker (i USA då).
"Lorax" är heller, i fyndighet och humor räknat, inte i närheten av Universals förra animerade hit "Dumma mej", som funkade som underhållning även för den vuxna delen av publiken. Däremot är animationen skojig. Paradoxalt nog har den ingenting med naturlighet att göra, filmens dåtid liknar en flower-power-hallucination med ystra dansande guldfiskar på land och oemotståndliga ulliga träd. Det funkar som rolig och färgglad matinéunderhållning för unga miljökämpar.
Men dyker det upp små Lorax-figurer i plast på en snabbmatskedja nära dig, är risken stor för ett medföljande eko av sten som kastas i glashus.