Vårens mest omtalade (ironiskt nog) film, "The artist" firade nyligen triumfer på Oscarsgalan efter en allmänt strålande galasäsong.
Håller denna franska stumfilm då för favorittrycket? Mais, oui. Till skillnad från Mel Brooks klassiker i den här grenen, "Det våras för stumfilmen", är detta på allvar och en imponerande välgjord kärleksförklaring till filmen.
Redan i förtexterna etableras en glättig känsla och visuell stil, som känns på pricken rätt ända in i huvudrollsinnehavaren Jean Dujardins minsta ögonbrynshöjning. Han spelar filmstjärnan George Valentin, en Douglas Fairbanks-typ, som tillsammans med sin vapendragare, jack russel-terriern Uggie, är publikens hjälte i film efter film.
När han efter en premiär av en slump fångas på bild med en okänd ung kvinna, sätter filmtidningen Variety på drömfabriksvis bilden på ettan med rubriken "Who’s that girl?" och vips tänds en ny stjärna. Närmare bestämt Peppy Miller, som med ungdomlig entusiasm tar sig an en helt ny grej som är på uppsegling i branschen - talfilm. George däremot, fnyser åt nymodigheterna och märker inte hur det börjar skaka under fötterna förrän det är för sent.
Även om jag har en del invändningar om hur osannolik den kärlekshistoria som utvecklas mellan Peppy och George är, och att hon porträtteras som på gränsen till en stalker, så är "The artist" som stilövning och feelgood-film helt oslagbar.
Men nästan ännu mer intressant är tajmningen. För precis som när "The artist" utspelas, i brytningstid mellan stum- och talfilm, befinner sig filmbranschen åter inför ett paradigmskifte, nämligen digitaliseringen.
Gamla tidens filmrullar är snart ett minne blott, vilket de brinnande rullarna i en eldsvåda i "The artist" är en träffande metafor för.
Tiderna är åter skakiga för biobranschen. Men den stora poängen med "The artist" är ju att utvecklingen ständigt går vidare och den kan man välja att antingen anpassa sig till eller envist blunda för - och gå under.